Att leva i nuet
Jag ska försöka att sammanfatta resan till Italien med några meningar, men det blir inte lätt. Det var en känslomässig bergochdalbana. Det allra mesta var toppen, men två rejäla dalar. Jag landade på torsdag kväll och fredag spenderade vi i hans hemstad. På kvällen åt vi middag med två av hans kollegor och hade jättetrevligt. På lördag gjorde vi en dagsutflykt till Venedig. Solen sken, livet lekte och vi slog oss ner på en restaurang i en smal gränd för att äta en romantisk lunch. Men som så många gånger förr gled samtalet in på vår relations Achilleshäl, framtiden. Att han är så säker på att han vill dela framtiden med mig, och att vi ska flytta till Italien i 1-2 år medan han lär sig svenska och sen flyttar vi till Sverige. Medan jag är av inställningen "vi njuter av det vi har här och nu, så får framtiden bli som den blir". Och dessa två inställningar krockar rejält med varandra. Jag har bett om tid, sagt att det är alldeles för tidigt för mig att tänka i sådana banor, och han har sagt att jag får den tid jag behöver. Ändå glider samtalet ofta in på detta spår...
Kanske är jag elak och utnyttjar honom för mitt eget välbefinnande just nu? Han frågar ibland om jag bara leker med honom, och enligt min uppfattning gör jag inte det. Jag är kär i honom och vill spendera så mycket tid det går med honom. Men kanske är ändå min inställning en lek jämfört med hans? Jag vet inte...
Det pratas så mycket om att man ska "leva i nuet" och jag har alltid tyckt att jag varit usel på det. Men kasnke har de senaste årens kris lärt mig uppskatta nuet på ett nytt sett, för man vet aldrig vad som väntar runt hörnet. Jag verkar iaf vara betydligt bättre på det än min italienare. Jag ville njuta av en underbar lunch i romantikens Venedig, att sitta hand i hand med min förälskelse och försjunka i hans bruna ögon. Och inte tänka på framtiden. Eller ens på morgondagen. Som alltid slutade diskussionen utan att vi egentligen kommit fram till någonting. Men vi hade en jättetrevlig eftermiddag och även nästa dag. Tills nästa kväll.
På en annan restaurang, efter flera glas vin, gled diskussionen in på min exman.
- I Sverige blir ni ju rädda för ingenting! Vad har han gjort egentligen? Förstört några bilar? Hade det varit här i Italien hade man skrattat åt honom, förstört hans bil och sen repat honom själv också. Men i Sverige, där gör man ingenting! Alla går runt och är rädda för honom, men ingen har ens sagt åt honom att sluta!
Jag tittade på S och plötsligt kändes det som en främling som satt mitt emot mig. Och jag kände mig ensammast i hela världen. "Ingen kommer någonsin att förstå mig. Ingen. Jag är helt ensam i detta helvete".
Jag vet att hans terror är svår att förklara för en utomstående, men nu hade det gått från svårt till omöjligt. "Rädd för ingenting", var det så S såg på situationen? I så fall hade han inte fattat någonting... Och det gjorde mig rasande att fast jag rest till andra änden av Europa var det som om Ts ande flåsade mig i nacken, han påverkade och förstörde i allra högsta grad min tillvaro trots det tillfälliga avståndet. Och jag insåg att så kommer det nog vara för alltid, eller åtminstone under väldigt lång tid framöver. Och vetskapen om att hans förbannelse följde med mig oavsett flygtransporter mm gjorde att jag kände mig ännu mer ensam.
Lite senare i S's hus sa han dock att han förstod att det värsta min exman utsatt mig för inte var det fysiska våldet utan det psykiska. Och då vaknade hoppet igen. Kanske han kunde ana en liten del av mitt lidande. Kanske han inte var en total främling ändå?
Och nästa dag, även sista dagen, lyckades vi bygga upp det mesta av förtroendet igen. Men jag känner mig skrämd över vilken makt T har att påverka nuvarande relation också...
