Så bröts tystnaden
Tre dygn utan ett endast mail! Hur länge skulle det vara, tro? Jo, ganska exakt tre dygn.
När jag pratade med min italienare, S, via Skype, ringde plötsligt hemtelefonen. Visserligen finns det numret på hitta.se, men jag har knappt gett ut det till någon. Men redan innan jag själv visste vad jag hade för nummer, innan jag trodde det var inkopplat, så hade T hittat det och ringde mig. Så, på helspänn men driven av nyfikenhet, och stärkt av S sällskap via datorn så svarade jag. Det var ComHem! Jag skrattade nästan av lättnad, men sa att hon ringde olägligt och bad henne återkomma.
- En annan dag eller senare idag? frågade hon artigt.
- Senare idag blir jättebra, sa jag och vi lade på. Jag återgick till S, och även det samtalet avslutades så småningom.
En stund senare ringde hemtelefonen. "Aha, ComHem" tänkte jag och svarade glatt ovetandes.
- Hej... Rösten lät lugn, avslappnad och nykter. Ändå sände den kalla kårar, inte bara utefter ryggraden utan genom hela mitt blodsystem. Min första impuls var att slänga på luren, men rädsla för den ilska jag då skulle väcka fick mig att ta ett djupt andetag och svara.
- Hej.
Han började småprata om ditten och datten och jag försökte febrilt komma på en väg ut ur samtalet. "Hur länge måste jag prata med honom, innan jag kan avsluta utan att han blir arg?" Trots att vi inte pratat på många veckor, hade det bara tagit sekunder av samtal med honom för att få mig att återuppta den syssla som mot slutet av vårt äktenskap varit min heltidssysselsättning: Att fundera på hur jag kunde undvika att göra honom arg.
Efter ungefär fem minuter skylde jag på att jag måste ut med hundarna, och med visst motstånd men utan ett raseriutbrott, så avslutades samtalet. Men istället för att känna mig lättad att jag avslutat samtalet relativt fort utan en explosion, så kände jag istället ångesten krypa över mig. Och den här gången förstod jag varför. Genom att gå emot min egen vilja och prata med honom för att undvika hanns ilska gjorde jag våld på mig själv. Jag borde stått upp för mig själv och sagt att jag inte ville prata med honom, utan att bry mig om hans reaktion. Jag borde ha följt min impuls att kasta på luren. Men det är lätt att vara efterklok...
Min mamma hade bevittnat min sida av samtalet och sa:
- Ni blev iaf inte osams.
- Nej. Men det var iaf...
- Obehagligt?
- Precis!
Sådana här situationer är så svåra att förklara för utomstående som inte har egna liknande erfarenheter. Att det är hemskt att bli skadad, hotad, utslängd eller att få sin bil kvaddad, det förstår de flesta. Men hur vidrigt ett vanligt telefonsamtal med enbart vardagliga samtalsämnen kan kännas, det är svårare att förklara.
Idag har hemtelefonen varit urkopplad hela kvällen.
