ofredad.blogg.se

Det har gått över en vecka (nio dagar närmare bestämt) utan att han mailat mig!! Det är helt otroligt, jag undrar vad som hänt? Flera scenarion har slagit mig:

1. Han försöker straffa mig och vill att jag ska lida av hanns tystnad på samma sätt som jag tidigare lidit av hans trakasserier.

2. Han har träffat någon ny kärlek och har helt enkelt ingen tid eller energi att lägga på mig eftersom han är lyckligt nyförälskad.

3. Att han haft så fullt upp med något (jobb? att bråka med någon annan?) att han inte hunnit med sin vanliga hobby med mailterror.

4. Att han blivit allvarlig sjuk.

 

Att han skulle kommit till någon form av insikt att ingen av oss vinner på att han bråkar, det trodde jag dock inte för en sekund. Och att det inte var nr 4 var ju uppenbart eftersom han hämtade och lämnade barnen som vanligt förra veckan. Men vågar man hoppas på nr 3?! Förra gången han träffade någon ny minskade ju inte intresset av att förfölja mig det minsta, men kanske det var annorlunda nu när vi varit skilda i 2 år? Och iom att det förflutit 2 år känner jag inte samma ansvar att skydda omvärlden mot honom, har han träffat någon ny är det inte upp till mig att varna henne, jag kan inte agera skyddsombud för hans kommande flickvänner resten av mitt liv. Som min terapeut påpekade så kan jag fortfarande vara öppen och visa att hon är välkommen att kontakta mig om hon har några frågor, men där räcker det. Men något sa mig att det var att hoppas för mycket. 3an känns inte heller så trolig, hittills har han aldrig någonsin varit så upptagen av något att han inte haft tid att lägga på mig.

 

Kvartstår gör alltså alternativ 1. Något som tyder på alternativ 1 är också att han skickade mail dagligen (allt från 1-10 per dag) tills han helt tvärt slutade maila mig, och dessutom ignorerade när jag mailade honom angående barnen. Det sista mailet han skickade mig var en inscannad bild på senaste veckobrevet där han ringat in en inbjudan till skolans luciatåg. Jag svarade och frågade varför han mailade det till mig, dels eftersom jag också får veckobreven, dels eftersom de är hos honom den dagen? Inget svar. (Så jag vet fortfarande inte vad han menade med det). Några dagar senare mailade jag och berättade att barnen fått löss igen (suck, andra gången denna termin!) så jag skrev att det är viktigt inte bara att han upprepar behandlingen, utan att han luskammar dem dagligen. Inget svar. Några dagar senare mailade jag att Stora fått inbjudan att delta i luciatåg med sin kör, men att hon i så fall måste anmäla sig. Och eftersom hon är hos honom på den aktuella dagen fick han i så fall anmäla henne. Inget svar.

 

Nu började jag känna mig som den trakasserande föräldern som skickat 3 mail på rad utan att få svar! Visserligen utspridda på en vecka, och visserligen alla med innehåll om barnen, men ändå.

 

Men så i fredags bröts tystnaden, på sätt och vis. Han väntade på mig på parkeringen vid dagis när jag skulle hämta Lilla. Jag och Stora steg ur bilen och gick fram till honom. Han började prata lite med Stora men totalignorerade mig. Tittade inte på mig, svarade inte när jag sa hej eller när jag frågade om allt var bra. Och han såg allt annat än nyförälskad ut, så där rök det alternativet. Hade någon annan, en vän, en bekant eller ens en främling betett sig så hade jag blivit rasande. Men nu var det T och ingen annan, och allt jag tänkte var ett lugnt "jaha så han är på det humöret idag" och hoppades att inte Stora märkte av hans aviga beteende mot mig.

 

Stora väntade med honom medans jag gick in och hämtade Lilla. Och när vi kom ut var han på ett annat humör. Han mötte min blick (ingen minsta antydan till leende men ändå) och frågade vad vi skulle göra i helgen. Efter lite stelt småprat sa vi hej då. I bilen tänkte jag att jag hade nästan, men bara nästan, blivit glad att se honom! Och så dök den välbekanta sorgsna tanken upp. Tänk om allt varit annorlunda. Tänk om vi kunnat haft en normal vuxen relation trots att vi separerat...