Insikt är en färskvara
För någon vecka sen hade jag en riktig sådan där "aha-upplevelse". Det var i samband med den där underbart varma helgen. Jag och barnen som alla andra gjorde badutflykter. Det vill säga vi och alla andra "mamma-pappa-barn". Kring varenda filt satt det en vuxen av varje kön, och 1,2 eller 3 barn. Det kan ha funnits något undantag som jag missade, men plötsligt kände jag mig väldigt ensam, och plötsligt dök en oväntad tanke upp: Det kunde varit jag. Jag kunde haft det där, hela familjekonceptet, om jag inte lämnat. Och för första gången sedan separationen blev ett faktum drabbades jag av tvivel. Tänk om han hade rätt? Tänk om jag gav upp vår familj för lätt? Skulle jag ha stannat och försökt lite till? Vi hade det ju så bra i början! Vi satt också på en filt på stranden med en 9-månaders bebis krypandes och jollrandes..
Tur att ödet bryter in ibland och lägger sig i! För samma kväll städade jag filer på min dator, och öppnade ett brev jag skrivit till T som jag gav honom samtidigt som skilsmässoansökan. Ett väldigt sakligt brev där jag radade upp händelser under det gångna halvåret. Jag hade skrivit det som en sista vädjan att få honom att inse hans del, att nå fram till honom. Såklart hade det inte funkat, han läste bara första stycket innan han knycklade ihop pappret och skrek " Vad är det här för skit? Är det ett dåligt skämt eller?!"Så brevet hade inte uppfyllt ditt syfte, men nu i efterhand visade det sig vara guld värt för mig själv. För allteftersom jag läste igenom brevet, väcktes undangömda minnen till liv och jag tänkte "Javisstja, det var ju så här det var!" Tomma spritflaskor, lögner, svek, hot, utpressning, skrämda barn i en enda vansinnig röra. Det var DET jag lämnade, inte den lyckliga kärnfamiljen på en filt på stranden. Så nej, jag kunde inte haft det jag saknar, och varje uns av tvivel var som bortblåst. Jag vet att jag gjorde rätt som gick, om det var något jag gjorde fel så var det att jag borde gått långt tidigare. Om jag hittar brevet igen (har ju bytt dator pga en kaffeincident) så publicerar jag det i nästa inlägg.
Men det är skrämmande hur selektivt minnet är! Alla minnen fanns ju där, när jag läste brevet så dök tydliga bilder upp för mitt inre och jag mindes både det som försiggått direkt före och direkt efter den beskrivna situationen. Men när jag såg familjerna på badstranden, var var de minnena då? Var de undangömda för att skydda mig själv? Men det kan ju i så fall vara att binda ris åt egen rygg. Är det därför det händer att misshandlade kvinnor (kvinnor som råkat betydligt värre ut än jag) återvänder? För att de inte minns hur hemskt det faktiskt var? Nu var ju mina tillfälliga tvivel rätt ytliga, jag hade ingen allvarlig tanke på att ge T en ny chans, men ändå... Jag var bergsäker på att jag aldrig skulle tvivla på mitt beslut (tror tom att jag skrivit det i ett tidigare inlägg) och ändå dök de tankarna upp. Beror det på att T fortfarande kan påverka mig? Mailen om att jag borde komma tillbaka har blivit betydligt mer sällsynta, men de kommer då och då. Mailen om hur svekfull jag var som lämnade en make som behövde mig, de strömmar fortfarande in. Jag trodde att jag hade avskärmat mig mot allt sånt, att jag läste men inte tog in hans ord, men kanske påverkar de mig mer än jag tror? Och vad hade hänt med detta lilla frö av tvivel, om jag inte hittat brevet? Hade T kunnat ana sig till det hade han gjort allt i sin kraft för att nära det. Vänner hade säkert gjort allt i sin makt för att påminna mig. Och jag hoppas att de påminnelserna räckt för att väcka mina egna minnen till liv...
