Förlåt för min frånvaro!
Att jag varit frånvarande på bloggen på sistone beror på att jag haft så många andra saker för mig på fritiden. Typ köpa och sälja lägenhet, med allt vad det innebär. Fixa till alla dessa småsaker som behövt göras sen jag flyttade in för drygt 18 månader sen, men inte orkat göra. Haft kontakt med mäklare, stylist och fotograf, med bank, en annan mäklare osv osv.
Det är drygt 1.5 år sedan jag flyttade hit. Då var jag glad att ha ett tak över mitt huvud, och en dörr att låsa som Han inte hade nyckel till. Lägenheten var jättesunkig, men den var MIN. Och här kunde jag börja kampen om att bygga upp ett eget liv, ett liv han inte kunde kontrollera. Det har varit jobbigare än jag någonsin kunde föreställa mig, och tur är nog det. Hade jag vetat vad som väntade hade jag aldrig orkat lämna. MEN, om någon som sitter där ute och läser, fortfarande lever i sin destruktiva relation, måste jag ändå säga att lämna är det enda man kan göra. Att stanna är inte alternativ. Du måste gå! Det kommer vara otroligt slitsamt, men det kommer vara värt det! Det kommer bli bättre!
Jag som så många andra stannade alldeles för länge. Varför? Jag vet inte, en kombination av en massa faktorer; rädsla för det okända, rädsla för hans reaktion, hoppet om att det någon gång skulle vända och bli bättre, hans framgång i att trycka ner mig och intala mig att det vi hade var normalt, och om det på något sätt var onormalt var det bara för att det var fel på mig, att jag var onormal. Jag ryser när jag tänker tillbaka på den första tiden här. Innan jag spärrat hans telefonnummer och han kunde smsa mig över 200 gånger per dag. Medan jag fortfarande drevs av en slags skuld gentemot honom, att han hade rätt att veta vad jag gjorde, var och med vem. Men jag minns också den berusande friheten av att kunna prata i telefon utan att bli avlyssnad, kunna lämna en använd kaffekopp på bordet i flera dagar, utan att bli utskälld och kallad allt möjligt som straff. Att kunna gå och shoppa i flera timmar, utan att någon ringde och frågade efter mig med 15 minuters intervaller. Men också tacksamhet, att äntligen ha ett hem att känna mig trygg i. Något jag då inte känt på flera år. Så det är med många blandade känslor jag lämnar detta hem. Min fristad, min borg! Men jag är redo för något nytt, något jag kan flytta in i, istället för att fly till. Något jag valt för att det är vad jag vill ha, och inte första bästa boende med möjlighet till snabb inflytt.
T har hållit sig ovanligt lugn för att vara honom. Han hart fortsatt fotbollsbråket via lagets hemsida, så jag har tappat räkningen på hur många kommentarer han skrivit som andra föräldrar sedan rapporterat så de har tagits bort. Det handlandet förvånar mig. Innan har han ju försökt spara sina mörkare sidor bara för mig, men nu visar han tydligt upp dem för alla andra föräldrar till fotbollslaget, och utan att han kommer åt mig på köpet, utan att kunna lägga skulden på mig. Även om han försöker. Han skrev till mig att han hade skrivit till vår huvudtränare "angående min lämplighet som tränare". Skrattretande, delvis iaf. Samtidigt som hugget av rädsla kommer som ett brev på posten. Tankarna som varit en del av min vardag sedan långt före separationen: "Tänk om de tror honom? Vad ska de då tänka om mig?" Även om förståndet fattar att ingen vettig människa skulle tro honom efter allt han skrivit på hemsidan, så finns oron där ändå. Som vanligt kommunicerar inte känslorna med förståndet, utan går sin egen väg...
