Och där försvann ilskan...
Jag går på gruppsamtal en gång i veckan för kvinnor och barn som blivit utsatta för våld i nära relationer. Varje vecka får vi beskriva vårt stämningsläge och vad vi vill prata om. I snart tre månader har jag, varje måndag, valt ilska. Jag har varit arg på mig själv, arg på samhället, arg på rättsväsendet, arg på socialen och såklart, arg på T. Arg för allt han lurat i mig, arg för allt han tvingat våra barn att utstå, arg för att han vägrar släppa mig, arg för att han vägrar göra det bästa av situationen.
Men i måndags valde jag inte ilska. Jag valde nedstämdhet. Det är som att jag varit hög på adrenalin i 18 månader, men i måndags kom baksmällan. Psykologen satte som vanligt beskrivningen mitt i prick när hon sa att med ilskan kommer också energi, och när ilskan släpper försvinner den energin, och istället känner man sig helt orklös och kan till och med sakna sin ilska.
I 3 månader har jag beklagat mig över hur jobbigt det är att gå runt och vara arg hela tiden. Men nog föredrar jag den brännande ilskan framför den totala tomhet jag känner nu. Samtidigt, som psykologen sa, man kan inte gå på ilska som bränsle hur länge som helst, man bränner ut sig. Och det är nog det jag gjort. Jag har behövt ilskan för att orka ta mig igenom 2 rättegångar och en påbörjad vårdnadstvist, 3 social-utredningar, X antal polisförhör och gud vet hur många nedlagda förundersökningar. Och nu när det för första gången på länge är ”lugnt”, dvs inga pågående utredningar varken i tingsrätt, hos polis eller socialen, då kan ilskan avta för att släppa fram allt det som inte fått plats förut.
Så många gånger jag fått kommentarer som ”att du orkar”. Som om det fanns ett alternativ. Om alternativet ”inte orkar” fanns hade jag för länge sen valt det. Men med ansvar för två små barn existerar inte det alternativet. Hur överjävligt det än har varit i vissa situationer så är det bara att bryta ihop och sedan resa sig igen. Och bryta ihop har jag gjort. Även inför barnen, vilket jag skäms för. Samtidigt som jag tror det varit min livhanke, om jag skulle försökt hålla upp en normal fasad mot dem i alla lägen, då hade jag blivit komplett galen. Jag tänker t.ex. på den gången när jag satt i bilen och körde hem efter att T blivit häktad för den misshandel han dömdes för i april. Barnen satt också i bilen, vakna, skrämda och lessna. Jag grät så tårarna sprutade och så att jag var rädd att jag skulle köra av vägen. Jag snyftade och snörvlade så högt att jag överröstad bilradion. Men jag kunde inte göra något annat, inte just där och just då. Jag kunde inte hålla tillbaka min förtvivlan.
Lite senare bäddade jag ner barnen i sängen, kröp ner mellan dem och berättade hur mycket jag älskade dem. Jag hade rest mig igen efter mitt sammanbrott. Den förtvivlan och rädsla som fått utlopp i bilen fick åter stå åt sidan för att ge plats åt det viktigaste i mitt liv, mina barn. Och det är nog där ilskan kommit in i bilden. Jag har behövt den för att orka med allt som måste göras.
Jag har många gånger fått frågan om jag är rädd för T. Och till min egen förvåning har jag inte känt någon rädsla för honom annat än när vi befunnit oss i akuta situationer. Fast med den historik vi har borde jag vara rädd för honom. Han har hotat att döda mig. Han har attackerat min bil med en kniv. Han har misshandlat mig, hotat mig med ett vedträ och han har låst mig ute från mina barn. Jag borde vara rädd för honom. Men det har inte heller fått plats. Det är så mycket jag måste orka, så jag orkar inte gå runt och vara rädd också. Men det känner jag fortfarande inte. Det kanske kommer…
