Fem dagars tystnad!
Jag har varit alldeles för dålig på att blogga, ska försöka skärpa mig, nu när jag börjat boa in mig i nya lägenheten. Och delvis beror det på att det varit någorlunda lugnt på X-fronten. Fast inte tyst, givetvis inte. Men det gick 5 hela dagar utan något mail alls! Fem dagar utan någon kontakt! Jag började seriöst undra om han gått och fått en hjärtattack och låg död i sitt hus. Men nejdå. Vi hade mailat på söndagen, och på torsdagen (som var Storas födelsedag) hade jag 3 missade samtal från barnens farmor. Min första reaktion på det var "Åh nej, vad har han nu ställt till med?". Men så hade jag ett sms från henne också där hon skrev "grattis på födelsedagen till stora". Jag såg det mitt under pågående kalas med 10 uppspelta förskoleklassbarn som röjde i lägenheten, så jag skrev tillbaka att jag skulle låta henne ringa upp så snart alla gäster gått hem. Klart farmor skulle få säga grattis! Det gjorde hon, de pratade glatt en stund och sen tänkte jag inte mer på det. Förrän nästa dag. När T via mail lät mig veta att jag var den mest egoistiska människan på denna jord, som bara brydde mig om mig själv och helt körde över mina barn. Att jag vägrade min dotter hennes rätt att höra pappa säga grattis på telefon på hennes födelsedag, bara för att jag drevs av ett sånt hat och aggressivitet. Han och farmor hade minsann ringt 3 gånger, men eftersom jag var så självupptagen hade jag vägrat svara.
Först blev jag förvånad. Hade inte farmor berättat att vi ringt upp? Tydligen inte, hon var väl rädd att han skulle bli arg på henne i så fall, för att hon då hunnit åka hem till sig. Sen blev jag arg. Självupptagen? Det var inte vad jag ansåg att jag varit när jag kvällen före hällt upp saft, serverat tårta, hållit i lekar och tröstat ledsna barn. Men sen ändå. Det där lilla fröet av tvivel, som han fortfarande, 2 år efter skilsmässan ,så lått kan så i mig. Är jag självupptagen? Borde jag ta bort blocken på hans nummer? Skulle han kunna sköta det då? Med 99% chans så nej, det skulle han inte. Men ändå, en liten liten känsla av osäkerhet.
Något positivt var att tvåårsdagen för att vår separation blev definitiv har passerat, utan att jag ens tänkt på det. 2 år. 2 helt fruktansvärt jobbiga år. Men 2 år som också innehållit mycket glädje. Och där jag sakta men säkert börjat lita och tro på mig själv igen. 2 år. Och än har han inte gett upp hoppet om att jag ska "komma hem igen". Jag tycker 2 år låter jättelänge, det känns snarare som att det gått ett halvår. Just därför att vi inte kommit så långt. Eller fel, jag har kommit långt men han har inte gjort det- än. Hur kommer det se ut om 2 år till? Kommer vi ha en någotsånär "normal" separerad relation då? Eller kommer det vara precis som nu? Kommer jag må som nu, eller kommer jag vara "friskförklarad", klara mig utan samtalsstöd och kvinnogrupper? Jag har ingen aning. Men en helt normal relation, det kommer vi aldrig mer ha.
