När är man klar?!
Så har sommaren kommit till sitt slut. Som vanligt aldeles för tidigt. Sommaren har varit relativt lugn på X fronten. Förutom diverse surrealistiska inslag. Och en uppsjö hatmail. Inget utöver det vanliga med andra ord.
Igår var jag på mitt livs första CoDa möte (som AA fast för anhöriga till missbrukaren). Jag har redan gjort en sväng i 12-stegsprogram. Under ett års tid (långt före T) gick jag i samtalsterapi hos en psykolog samtidigt som jag gick på Al-anon möte (motsvarande CoDa).
Är man inte bekant med 12-stegsprogrammet kan man bli lite chockad, hur "sekt"liknande det är. Men hela grunden i mötena är att man väljer själv. Och även om Gud ommnämns mycket är det väldigt uttalat att dte inte är en kristen gud enligt bibeln som åsyftas, utan du kan lägga vilken betydelse du vill i ordet Gud. Och jag som inte har någon religös tro, kände ändå att Al-anon mötena gav mig så otroligt mycket. Framförallt så grät jag. Inför andra, helt främmande människor. Över saker jag aldrig tillåtit mig att spilla en tår ens i ensamhet. Jag insåg att jag inte var ensam. Och jag kände en sådan stark gemenskap och värme med alla de främlingar jag mötte, folk i alla åldrar, ur alla yrkeskatergorier och med en ända gemensam nämnare; att vårt liv blivit präglat av missbruk. Inte av oss själva, men av en nära anhörig.
Jag lyssnade. Jag pratade. Jag grät. Och jag lyssnade på mig själv, för första gången någonsin kändes det som. Det var ett tufft år (2006 om jag minns rätt), men efter ett år kändes det som att komma ut ur tunneln, in i en värld som var både vackrare och lättare att hantera än den jag lämnat när jag gick in tunneln 1 år tidigare. Under mina sista sessioner hos psykologen satt vi mest och diskuterade husdjur och inredning, något annat behov hade jag inte. Att gå på Al-anon möten rann också ut i sanden. Även om ingen kan vrida tillbaka klockan och ändra det som varit, så hade jag slutit fred med mitt förflutna. Jag hade gråti klart. Trodde jag.
När T kom in i mitt liv var jag så glad över att han var så måttlig med alkohol, att han hellre valde en kopp te i soffan än en öl på krogen. För mig finns det inget alternativ, alkohol hör inte hemma i vardagen. Till fest, gärna, men vad blir det för speciellt med ett glas vin på festen, om man tog ett glas vin dagen inan, och innan och innan?
Jag undrar om jag nånsin kommer sluta grubbla om när alkoholen tog över hans liv. Hade han alkoholproblem redan när vi träffades, men lyckades dölja det helt? Ens med facit i hand har jag svårt att se det. Under båda graviditeterna skulle han vara sympatinykter. Jag tycker det är väldigt talande att med stora var det inga problem (tror tillochmed att det var hans förslag). Men 3 år senare när jag i förbifarten frågade om han tänkte vara det igen ställde han till med världens bråk! Motvilligt gick han med på det eftersom han inte hade några vettiga argument till varför han inte skulle kunna vara utan alkohol i 9 månader. Under första graviditeten gjorde han några undantag, oftast för att jag föreslog det. Till skillnad från mig (som bar ett barn i magen) så hade han ju inga fysiska hinder till att dricka. Med Lilla gick det inte en vecka utan att han kom med anledning att göra "undantag". Jag förstod inte då vilken allvarlig varningssignal det var. Eftersom det var min andra graviditet var jag mer trygg i mig själv, och hade inte samma behov av att dela alla aspekter med T. Sen efter Lillas födelse var det uppenbart att alkoholen tagit över makten i vårt hem. Det dök upp tomma Ginflaskor, spritflaskor tömdes på bara några dagar utan att jag sett någon röra dem. En harmonisk familjeutflykt till stan kunde explodera i ett inferno om vi råkade passera Systembolaget och jag vidhöll att vi inte skulle gå in.
Hur gick dte till?! Vem tog min tedrickande myskille och ersatte honom med en smygsupande beroendeslav?! Undrar om jag nånsin kommer fatta...
Nu kom jag visst ifrån ämnet. Men saken var den att jag gjort min sväng i 12-stegsprogrammet för många år sen och tyckte jag var klar. Ända sedan separationen (och omfattningen av Ts alkoholmissbruk blev känd) har jag tänkt att jag borde gå på Al-anon möte igen. Lite skamset återvända, och berätta att jag är som ett skolboksexempel av medberoende, lämnar en missbrukare för att fästa mig vid en annan. Trots att det var just precis det jag svor på aldrig fick hända.
Ibörjan av vår relation sa T ofta:
"Bara så du vet, är du otrogen lämnar jag dig direkt". På det hade jag två olika svar jag alternerade mellan.
1: Det kommer jag aldrig vara så sluta oroa dig!
2: Om du får alkoholproblem så lämnar jag dig direkt.
Aldrig trodde jag i min vildaste fantasi att det var precis det som blev slutet på vår kärlekssaga. Hans svartsjuka och hans alkholmissbruk tillsammans.
