ofredad.blogg.se

Rubriken var titeln på helgens ACA-konvent. Och det tror jag stenhårt på. Tyvärr. Tänk vad bra om man bara kunde komma till insikter och så blev allt toppen med en gång? Men så funkar det inte. I ACAs bok står det att innan du mår bättre kommer du först att må sämre. Det tror jag också på. Tyvärr. Har man levt med solglasögon på hela livet är sanningen oftast inte vacker. Det finns ju en anledning till att solglasögonen åkte på från början. Jag hade ett djupt samtal med en annan mer erfaren deltagare, och lite barnsligt och naivt kunde jag inte låta bli och fråga: Men kan man inte bara ta på solglasögonen igen, och låtsas som om man aldrig tagit av dem, och aldrig sett sanningen? Svaret blev såklart nej, har insikten väl kommit så går det inte att välja. Valet ligger i hur man ska hantera den nya situationen. "Du har kastats i sjön och du har bara ett val, drunkna eller simma. Vad väljer du?" frågade han. Han sa också: "Det kommer göra ont, det kommer göra så förbannat ont att du vill dö. Men du kommer klara det. Du kommer simma!" Jag frågade hur han kunde veta det när han precis träffat mig, och då sa han ”Därför att du är starkt. Du sitter ju här, eller hur?”

Min spontana tanke på det är "Jag vill inte simma, jag vill stå med fast mark under fötterna!" Men det valet har jag inte, det ligger utanför min makt.

ACA är ett 12-stegsprogram, precis som AA, och första steget i ACAs program lyder:

Vi erkände att vi var maktlösa inför effekterna av alkoholism eller annan dysfunktion i familjen och att våra liv blivit ohanterliga.

Jag har gått på ACA-möten i 2 månader nu, och jag har ännu inte "klarat av" steg 1. När jag hör andra dela sina berättelser kan jag så lätt se att de var maktlösa och att deras liv blivit ohanterliga. Och att de gjorde vad de måste för att överleva. Men med min egen situation är det annorlunda. Även om min pappa "drack lite mycket" så hade jag en nykter mamma som såg till att jag alltid hade rena, hela kläder, mat på bordet och att jag kom till skolan i tid. Någon som tröstade mig i smyg när pappa inte såg (att trösta mig inför honom vågade hon inte).  Jag hade ett på ytan väldigt städat liv som barn, men oj vad mycket som kan döljas därunder... Men en annan aha-upplevelse under denna helg (efter att ha lyssnat på folks delningar både från hem med och utan en nykter förälder) är att oavsett om man har en nykter förälder eller inte så är det samma kaos som missbruket bär med sig. Samma otrygga och oförutsägbara tillvaro, samma totala maktlöshet, samma förvirring och samma förnekelse. Jag är oändligt tacksam för min mamma, men hon var fullkomligt förblindad av medberoende. Hon gjorde vad hon förmådde för oss barn, men det räckte inte. Det gör ont att säga, men så var det faktiskt. Det räckte inte, och våra liv hade blivit ohanterliga. Vi var alla maktlösa inför vårt monster till fiende: Alkoholen.

Vi reste väldigt mycket när jag var liten, innan jag ens fyllde 10 hade jag varit i södra Afrika, Australien, Asien, på Seychellerna och Mauritius. Min mellanstadielärare sa en gång till mig : Vad mycket du fått uppleva, vilken fantastisk barndom du har fått!". Min reaktion var att jag ville ge honom ett knytnäveslag i ansiktet. Det gjorde jag såklart inte. Jag tänkte dela några minnen från min "fantastiska" barndom.

På Seychellerna åt vi middag på en pizzeria som låg direkt på stranden, så golvet var av sand. Det var supermysigt att gräva ner tårna i sanden och tänka att om allt blev otrevligt kanske jag kunde gräva ner hela mig i stranden. Och otrevligt blev det när pappa blev arg på kyparen av någon anledning, skriker och gormar och stormar ut från restaurangen utan att betala.

I Sydney bodde vi på ett fint hotell med utsikt över Darling harbour och första kvällen var det något firande och ett helt fantastiskt fyrverkeri precis utanför vårt fönster. Ett jättevackert fyrverkeri som jag inte såg, pga alla tårar som skymde sikten. Varför jag grät minns jag inte men jag minns att ingen reagerade på mina tårar. Som med allt otrevligt i vår familj: om man inte låtsades om dem finns de inte.

En annan dag i Sydney blir min pappa arg på min mamma och stormar ifrån henne, och lämnar hennes själv, gråtandes, med mig och min bror, utan karta i en okänd storstad. Hur vi hittade tillbaka till hotellet minns jag inte, detta var långt före mobilernas tid. Och min mammas lokalsinne lämnar en hel del övrigt att önska...

I Brisbane hyrde vi bil och åkte längs med Gold Coast. Vi åt lunch på en restaurang och min pappa beställde tre starköl. Jag minns ångestknuten i magen när jag oroade mig för hur bra han skulle kunna köra på de slingriga småvägarna.

Av väderleksskäl hamnade vi i Taiwan istället för Hong Kong (en tyfon som tvingade planet att avbryta sitt landningsförsök). Vi blev körda till ett hotell och skulle spendera eftermiddagen och halva natten där, klockan 2 på natten skulle vi köras till flygplatsen för att göra ett nytt försök att ta oss till Hong Kong. Pappa dricker som om han skulle kunna ta sovmorgon till 12, mamma blir orolig att hon inte ska få upp honom till transferbussen och tigger och ber honom att sluta dricka. Han ber henne dra åt helvete.

I Hong Kong ska vi på lyxrestaurang och äta Pekinganka. Min pappa är så full att han vinglar in i väggen i hotellkorridoren när vi ska gå dit. Mamma skäller på honom och han skäller tillbaka 10 gånger värre, hotar att ge henne stryk om hon inte "lämnar honom ifred!". Jag mår illa av ångest, hur full kommer han hinna bli innan vi är tillbaka på hotellet? Kan man inte bara snabbspola förbi hela middagen?

Och så alltid, oavsett vilken världsdel vi befann oss i, de ständiga grälen: Måste du dricka så mycket? Måste du dricka så tidigt? Måste du dricka så snabbt? Måste du drick så starkt? Och alltid hans hånfulla, hotfulla elaka svar. Eller total ignorans. Och alltid alltid den där ångesten: hur illa kommer det bli idag? Lite mindre oro om han väntar till lunch med att börja dricka, helt vidrig kliande stickande ångest om han börjar redan vid 10-tiden. Så jo jag har sett mycket av världen, men jag skulle inte beskriva min uppväxt som fantastisk… Jag hade gladeligen bytt min barndom med någon som aldrig satt sin fot utanför Sveriges gränser, men som inte tvingats växa upp i skuggan av missbruk.