ofredad.blogg.se

Jag är ett skolboksexempel av ett barn uppvuxet i en dysfunktionell familj präglad av alkoholmissbruk. Trots att mitt enda mål i livet var att inte gifta mig med en man som påminde om min pappa, var det precis vad jag gjorde. Psykisk misshandel, hot och utpressning blandades med gömda spritflaskor, rattfylleri och lögner i mitt eget äktenskap. Hösten 2013, efter att min make sagt att han skulle döda mig, bestämde jag mig slutligen för att lämna honom. Jag trodde att skilsmässan var min nyckel till frihet, men jag har insett att kampen är betydligt längre än så…

Adjö älskade F!

Publicerad 2017-04-17 14:33:00 i Allmänt,

I lördags för drygt 2 veckor sen vaknade jag på morgonen och tittade på min äldsta hund. Något hade fångat min uppmärksamhet i perferin, kanske att hon rörde sig för lite, eller bara en underlig känsla av att något inte stämde. Och mycket riktigt, hon andades inte, och när jag lade min hand på henne kände jag att hon var både kall och stel, dvs hon hade varit död några timmar. Trots dessa otvetydiga bevis var jag tvungen att kolla säkert 10 gånger att hon verkligen inte andades. Hon var 10,5 år och medicinerades för hjärtsvikt, men det kom ändå som en chock. jag hade varit fullkomligt inställd på att jag någon gång under hösten/vintern skulle bli tvungen att ta det vidiga beslutet att åka til veterinären och avsluta hennes liv för att hjärtat orsakade för mycket lidande. Men att naturen skulle ta saken i egna händer, och så snart dessutom, var jag fulkomligt oförberedd på!
 
Klockan var bara lite över sex och jag hörde barnen leka glatt inne på sitt rum och det skar i hjärtat när jag tänkte på att jag snart måste bryta in och förstöra deras glada humör. J hade blivit helt förstörd i mars när jag berättade att F (hunden) hade problem med hjärtat och inte skulle leva så länge till. Detta trots att min andra hund, S, var hennes stora favorit. Jag bestämde mig för att vänta tills barnen började bråka av sig själva, vilket vanligvis sker med en frekvens av minst 2 gr per timme. Men inte denna morgon inte. De bara lekte och lekte, sams och skrattandes. Vid kl 8 gick jag upp och vi åt en jättemysig frukost tillsammans, även om jag bävade för det jag måste göra. I övrigt var jag nästan otäckt oberörd. Jag undrade nästan om det var något fel på mig, men antagligen hade känslorna inte hunnit med och förstå vad som verkligen hänt.
 
Jag bestämde mig för att ta en dusch och sedan säga det direkt därefter. Konstigt nog hade ingen av barnen frågat efter F när S kom upp.
 
Jag satte barnen i soffan och sa att jag måste berätta något sorgligt.
- F dog inatt, sa jag och J bröt direkt ut i gråt.
- Var är hon nu då?
- Hon ligger på min säng. Vill ni se henne? N sa ja och rusade in i mitt sovrum och kom tillbaka skrattandes.
- Men mamma, varför tittar hon om hon är död? Det var uppenbart att N inte alls förstod vad som hänt och vad det innebar. Men det kan man nog inte begära av en snart-5-åring.
- Hon dog med ögonen öppna, och då fortsätter de vara öppna eftersom man inte kan blinka när man har dött. (Jag hade försökt stänga dem, så där som de alltid gör med människor på film, men det var inte alls lika lätt som det sett ut på film.) Jag och J gick in i sovrummet tillsammans och tittade på F, som jag virat in i en turkos handduk. J grät och grät. Jag ringde veterinären och fick bekräftat att jag kunde komma in med henne för kremering. 
 
S var framme och luktade på F några gånger. Kanske var det bra att F dött i hemmet så att S fick se själv vad som hänt? Det är ju omöjligt att säga hur mycket hon förstod, men hon har inte gjort några försök att gå och leta efter F, det är som om hon bara accepterade att hennes bästa vän, hennes följeslagare i vått och torrt plötsligt var borta...
 
Jag kommer aldrig glömma den hemska promenaden, gissningsvis 150 m, från min lägenhet till bilen, bärandes på min döda hund och med 2 gråtande barn i släptåg. Eftersom min mamma var hos mig hade jag frågat barnen om de ville stanna hemmma med henne eller följa med till veterinären, men de ville följa med. Och då fick de det.
- Ingen kan någonsin ersätta F, vrålade J i baksätet. Vad svarar man på det? Så jag sa bara som det var:
- Nej, det kan ingen. Men vi kommer vänja oss vid att inte ha henne hos oss längre, sa jag. Eftersom jag visste att T inte skulle tveka att använda även en sådan här hemsk sak emot mig, tänkte jag att vi måste åka förbi och knacka på för att låta honom ta farväl av F. Han skulle iaf inte kunna hävda att jag förnekat honom det.
 
Barnen fick sitta kvar i bilen, jag knackade på och bad en tyst bön att han inte skulle öppna, och tydligen blev jag bönhörd just denna dag. Jag knackade på båda entredörrarna, väntade precis så länge som jag tyckte att jag måste sen åkte vi. Jag var oändligt lättad att slippa möte honom när jag var så sårbar.
 
Hela helgen kändes det som om jag gick isönder innuti, men försökte hålla ihop inför barnen, trösta och finnas där för J, men samtidigt visa att jag också var ledsen och att det är ok att vara ledsen. Vid ett tillfälle kände jag att måste få en stund för mig själv, så jag sa till min mamma att passa barnen och gick in och lade mig i sängen, och då kom mina egna tårar. Strax därefter kom N inskuttande på glatt humör.
- Vad är det mamma? frågade hon bekymrat när hon såg att jag grät.
- Jag är ledsen för att F är död, sa jag. Och då började N också gråta. Strax däefter kom J in i rummet, även hon nu på ok humör, men när hon såg mina tårar började hon gråta häftigt igen. "Jag orkar inte det här" tänkte jag och bestämde mig för att min egen sorg fick vänta till kommande vecka när de var hos pappa. Mina tårar och barnens tårar samtidigt blev för mycket för mig. Samtidigt vill jag absolut inte ge dem den situation jag själv är uppväxt i, att man inte får ha några känslor, och om man har dem måste de gömmas. Så det blev en balansgång, visa dem en del av min sorg, utan att låta den överväldiga mig.
 
På måndagen gick jag på cafe med en vän och grät floder i över en timme, sen gick vi på ett anhörigmöte och även där grät jag i över en timme. Och det var så skönt, all den sorg som det inte fanns rum för under helgen fick plötsligt bara välla ur mig! Det var precis vad jag behövde!
 
Och T då? Jag skickade ett mail att F dött under natten och att vi knackat på hos honom vid 10.15 för att ge honom en chans att säga adjö, men att han inte öppnat. På kvällen fick jag följande svar:
 
Du kunde ha ringt innan, jag var hemma.
 
Så tillochmed nu måste han påpeka att jag gjort fel...Men jag känner ingen skuld, och det är betydligt viktigare än vad ett troll tycker! Kbt-terapeuten föreslog att jag ska skriva ett brev till henne, och det får bli mitt nästa inlägg!
 
 

Kommentarer

Postat av: Amanda

Publicerad 2017-05-02 22:05:30

Jag beklagar sorgen. Han är fruktansvärt otäck ditt ex.

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela