ofredad.blogg.se

Jag är ett skolboksexempel av ett barn uppvuxet i en dysfunktionell familj präglad av alkoholmissbruk. Trots att mitt enda mål i livet var att inte gifta mig med en man som påminde om min pappa, var det precis vad jag gjorde. Psykisk misshandel, hot och utpressning blandades med gömda spritflaskor, rattfylleri och lögner i mitt eget äktenskap. Hösten 2013, efter att min make sagt att han skulle döda mig, bestämde jag mig slutligen för att lämna honom. Jag trodde att skilsmässan var min nyckel till frihet, men jag har insett att kampen är betydligt längre än så…

Hu en sån dag!

Publicerad 2017-01-20 22:12:16 i Allmänt,

Jag skrev att jag skulle lämna mitt arbete med sorgebearbetning utanför bloggen, eftersom man gör det i par och min partner inte bett om att bli publicerad. Men nu känner jag att jag måste skriva av mig, det är en så stor del av mitt liv just nu, men jag kommer såklart att fokusera på hur jag upplevt det.
 
Det började med en mjukstart, att läsa igenom bokens första 6 kapitel igen. Sen skulle man göra en lista på vilka felaktiga uppfattningar man fått lära sig om att hantera sorg. Redan där fick jag en ny, stor insikt. I punkt efter punkt radade jag upp den dysfunktionella familjens tio budord:
* känslor ska döljas
* att visa känslor är en svaghet
* känslor betyder ingenting
* bara prestationer räknas
* om du visar känslor gör du det jobbigt för de runt omkring
* osv, osv, osv...
 
Jaha, med den "kunskapen" och alla de negativa känslor som det ändå innebär att växa upp med missbruk är det ju inte så himla konstigt att man utvecklar olika typer av destruktiva flyktbetende. Och det var en lättnad att inse det, att jag kanske faktiskt inte hade så mycket val som jag trott.
 
Till nästa möte skulle man analysera vilka energifrigörande beteende man använt sig av, beteenden som kan lätta på sorg/ångest. Just termen "energifrigörare" är så passande tycker jag, det är precis så jag upplever det, som att jag är sprängfull av negativt laddad energi. KBT-terapeuten sa vid något tillfälle att många andra deprimerade är håglösa och behöver uppmuntras att aktivera sig, men att så verkar det inte vara med mig. Och nej, det är det inte. Ju mer nedstämd jag är desto mer rastlös är jag. Och när den där vidriga, kliande energin sjuder i mig är jag beredd att göra vad som helst för att få den att lätta, jag är beredd att ta till vilken energifrigörare som helst som står till buds.I mitt numera väldigt ordnade liv är det tackochlov inte de alldra mest destruktiva energifrigörare som existerar. Att jogga är en. Men att jogga är väl bra? Jo för kroppen, i lagom mängd. Men att maniskt försöka jogga ifrån en känsla som jagar en, nej det är nog inte bra i grunden. På ACA mötet i Stockholm i december skulle vi gå 6 trappor upp till ett möte. Jag var den enda av en grupp på 5 personer som inte blev anfådd. "Nåja, mitt flyktbeteende har iaf haft bieffekten att jag fått bra kondition på köpet!".
 
Det blev iaf en smärre uppsats om vilka energifrigörare jag använt, som jag inte tänker återge här. Men en intressant sak som stod i boken var: "Ett av problemen med tillfälliga energifrigörare är att de fungerar, eller mer korrekt uttryckt, de verkar fungera. De skapar en illusion av läkning genom att de gör så att du glömmer eller begravar dina känslor". Precis så är det! Om de inte fungerade alls, skulle ju ingen alls utsätta sig för destruktiva beteenden. Jag har precis sträcksett hela serien "Midnattsol"(= flyktbeteende? Jag vet inte, var går gränsen för att roa sig och att fly?) och den franska polisen i serien skär sig själv, och när hon skurit sig ser hon i det närmaste hög ut. Hög på lättnaden att ha fått ut sin negativa energi gissar jag. Åh vad jag känner igen det, även om knivar inte ingår i min arsenal av energifrigörare.
 
Nåja, efter 3 ganska lätta möten hade vi det första riktigt tunga mötet igår. Vi skulle ha gjort ett förlustdiagram över hela våra liv, och på en tidsaxel ritat ut alla våra förluster, stora som små. Jag redovisade mitt förlustdiagram utan några svårigheter, jag blev nästan förvånad om hur lätt det var att prata om allt mörker jag varit med om. Kanske delvis för att jag visste att den som lyssnade bar på samma typ av mörker. Och ändå kände jag mig inte distanserad, utan jag var där, men det var ändå helt ok.
 
Jag sov bra, och idag var jag tvungen att vabba med Lilla, som ändå var på superhumör. Det kunde varit en riktig superdag. Istllet mådde jag rent uselt. Jag var trött, irriterad, frånvarande och kände det som om jag gick i ett parallellt universum. Det kändes som om jag inte sovit på ett år. Eller som att jag varit ute och festat hela natten, och nu led av både vätske- och sömn-brist ( trots att jag inte druckit alkohol på en vecka och bar alagt mig lite senare än vanligt). Det var helt fruktansvärt! Och jag fick verkligen anstränga mig att möta mitt barn i hennes glädje. Men kände det ändå som om det var mil emellan oss. "Rörde det upp så mycket igår, trots att det inte kändes så då? Antagligen. Måtte detta arbete leda frammåt, att frivilligt utsätta sig för att må så här om det inte leder någonvart är ju rent vansinne!". Ett telefonsamtal med min partner visade att hen upplevde precis samma tillstånd som jag...
 
På eftermiddagen satte jag mig i bilen, med båda barnen  baksätet. Och för första gången på hela dagen kändes det ok. Trots att jag varken såg eller hörde barnen njöt av känslan av att ha dem nära mig. Jag har aldrig sett det som ett nöje att köra bil, men just känslan av att vara tvungen att fokusera och att åtstadkomma något (i detta fall en förflyttning) tvingade bort min overklighetskänsla. Vilken lättnad!
 
Nu ska jag gå och sova, och hoppas på att vakna upp i bättre tillstånd imorgon.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela