Min nya vänliga stil
Nu är jag tillbaka efter en tids frånvaro. Vet inte riktigt varför, men jag har tyvärr kommit ur all typ av själavård (dit bloggandet hör) den senaste tiden.
Det började med min hunds bortgång, när jag såklart blev helt nedbruten av sorg. Men just tack vare att jag tillät mig att känna den och inte försökte fly, så gick det över väldigt snabbt. Visst saknar jag henne såklart fortfarande, men när ett minne dyker upp så ler jag för mig själv. Jag tror att denna process verkligen kan representera vidden av begreppet acceptans. Jag hade redan i förväg acepterat det faktum att F en dag skulle lämna oss, en hund blir ju inte mer än 10-15 år. Och när hon väl gjorde det så accepterade jag det också, genom mina tårar. Det var nog den där förlösande måndagskvällen två dygn efter att hon dött, när jag först grät i 2 timmar på ett fik med en vän, och sedan i ytterligare 1.5 timmar på ett ACA-möte...
Men nu tänkte jag återgå till anledningen till denna blogg, T.
Någonstanns vid påsk fick jag verkligen nog av honom (igen) och kände helt enkelt att jag orkar inte mer, jag står inte ut att ha det så här. Och eftersom jag inte kan ändra honom fick jag istället söka en möjlig förändring hos mig själv. Och fann en radikal lösning (som vid första anblicken kanske inte låter så bra). Att bemöta allt han skriver med vänlighet och lugn, och så långt det är möjligt utan att göra våld på mig själv eller barnen tillmötesgå hans önskningar (som alltid framläggs som krav).
Först bar det mig emot att besvara ett mail om barnens stövlar och vilken värdelös mamma jag är som bara tänker på min karriär istället för mina barn med ett mail med texten:
Tack men barnen har andra stövlar här. Ha en trevlig helg!
Detta år är ett h-vete för oss separerade föräldrar med ett våldsamt X och med överlämning på måndagar. Det är galet mycket röda måndagar! Röd dag = överlämning kan inte ske via fritids/dagis, utan man måste komma överens om när och var det ska ske. Först annan dag påsk (alltid röd iofs), sen 1a maj och så snart en klämdag innan nationaldagen, grrrr.
Så med min nya attityd i sinnet skrev jag och frågade T om jag skulle lämna barnen till honom kl 13 på annan dag påsk som avtalet säger, eller om han ville byta på tisdagen via dagis. Jag fick följande svar:
Dina utspel på den senaste tiden gör att jag inte vill träffa dig .Jag vill inte inte ATT du kommer hit .
Kan vi byta flickor via skola och dagis på tisdag dvs att du lämnar dem som vanligt och jag hämtar dem strax innan 16
Jag svarade bara "OK, det blir bra!" och låtsades inte om att jag hade en massa barnfria aktiviteter planerade för måndagskvällen som jag nu skulle få skjuta på. Men innan jag hann ställa in dem hade jag fått två nya mail där han skrev att barnen säkert ville till honom, så jag skulle komma och lämna dem kl 13, men fick inte följa med fram utan vänta runt hörnet. Igen svarade jag "OK, det blir bra!".
Som avtalat väntade jag runt kröken nästa dag, men ändå så jag såg att han öppnade för dem (för det litade jag inte på att han skulle). Och när jag kom hem såg jag att jag hade ett mail från samma morgon där det stod "Nej förresten, vi kör överlämning via dagis på tisdag istället".
Så länge jag säger ok så bara måste han fortsätta ändra sig!!
Jag sa till en vän att det som bär mig emot med min nya strategi är att T alltid får som han vill.
- Nej tvärtom, han får aldrig som han vill. Han bryr sig inte om ifall överlämningen blir måndag eller tisdag, det ända han vill är att komma åt dig, att göra dig arg eller ledsen, svarade min vän. Och jag insåg att hon såklart hade helt rätt! Så med det i tankarna har jag fortsatt med min vänliga stil. Ibland till och med ler jag när jag svarar på ett mail fullt av brännmaneter (ref. Bridget Jones dagbok) med att önska en fin dag!
