ofredad.blogg.se

Jag är ett skolboksexempel av ett barn uppvuxet i en dysfunktionell familj präglad av alkoholmissbruk. Trots att mitt enda mål i livet var att inte gifta mig med en man som påminde om min pappa, var det precis vad jag gjorde. Psykisk misshandel, hot och utpressning blandades med gömda spritflaskor, rattfylleri och lögner i mitt eget äktenskap. Hösten 2013, efter att min make sagt att han skulle döda mig, bestämde jag mig slutligen för att lämna honom. Jag trodde att skilsmässan var min nyckel till frihet, men jag har insett att kampen är betydligt längre än så…

En märklig men underbar förändring

Publicerad 2017-10-20 15:27:40 i Allmänt,

Nu var det visst evigheter sen jag skrev. Av 100 anledningar. Men mest av allt för att jag inte orkat. Och då menar inte att jag inte orkat trycka på tangenterna, utan att jag inte orkat reflektera. Och utan reflektioner har jag inget vettigt att skriva. Och då låter jag hellre bli. Jag har känt mig avstängd, distanserad och har gått på autopilot, iaf under sommaren. Sen har jag haft fullt upp med att renovera mitt nyköpta (men långt ifrån nybyggda) hus. Och jag har haft så kul, jag älskar att renovera!! Och det är ett av de tillfällen då det faktiskt är en fördel att vara själv. JAG får bestämma allt! Och samtidigt är det en av mina bästa flyktstrategier, att vara så inne i ett projekt att jag helt glömmer mig själv... 
 
Men nu till bloggens huvudperson, T. Sommaren innehöll sin beskärda del av bråk och tjafs, men efter sommaren började jag märka en trend: de hatiska mailen hade börjat komma i betydligt lägre frekvens under hans barnfria veckor. Veckor han hade barnen var det samma takt som vanligt, 1-2 mail per dag om hur hemsk jag är, inte kan samarbeta "alla vet som tur är hurdan du är" osv osv. Men det var otroligt skönt att känna att jag fick lite paus varannan vecka. Och hans senaste barnfria vecka fick jag inte ett enda mail! Inte ett enda kontaktförsök på 7(!!!) dagar!! Det har inte hänt sen jag lärde känna honom i november 2007.
 
I måndags fick han barnen och jag tänkte att nu börjar det igen. Och ja ett argt mail på måndagen och ett arg (och helt befängt) mail på tisdagen, men sen dess tyst igen!!! Jag vågar knappt andas tanken att detta kan vara hans nya nivå av hat och trakasserier. För för första gången på fyra år känner jag att det här kan jag hantera, så här kan jag ha det. Och det är en helt ny och fullkomligt underbar känsla! I 4 år har jag levt med känslan "så här kan jag inte ha det, jag orkar inte leva så här". Men det har jag gjort, av den enkla anledningen att jag inte haft något val. Och jag fattar knappt hur det har gått. Andra säger ofta att jag är så stark som står ut med honom. Men sanningen är att styrka har inget med saken att göra, utan frånvaron av andra alternativ är det enda som fått mig att fortsätta. 
 
Men nu har jag plötsligt en tillvaro där jag fortsätter för att jag vill och orkar. Och jag är livrädd att det ska ryckas ifrån mig, jag vill inte tillbaka!! 
 
Men vad beror hans plötsliga förändring på? Absolut ingen aning. Men han har inte vaknat upp som en ny människa med nya insikter om sig själv, det är jag säker på. Så det ligger nära till hands att gissa att han träffat någon ny. Och om det är så finns ju alltid risken att det tar slut och han återupptar häxjakten på mig. Men det är inget jag kan påverka, så det bekymrar jag mig inte om. När vi var nyseparerade träffade han en ny och efter mycket vånda varnade jag henne för vilken typ av person hon träffade. Hon påstod sig kunna hantera honom, och sen tog det slut av andra anledningar. Men den typen av intervention tänker jag absolut inte göra nu. Inte för att jag önskar någon kvinna in i hanns makt, men jag måste tänka på mig själv. Jag kan inte viga mitt liv åt att skydda världen från honom. 
 
Nu sitter jag på ett tåg påväg till ACA konvent i Karlstad. Om jag varit känslomässigt avstängd sen i juni kommer det nog bli ett abrupt och hårt påslag i helgen. Som en örfil. Men jag behöver den för att ta mig ur dimman jag gått in i. Visst är det skönt att ha kommit ur depressionen, men likgiltighet är inte ett fullgott alternativ heller. 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela