Jag fick som jag ville.
Jag ville få en örfil av livet, som skulle ta mig ur min dimma. Och det fick jag. Otroligt vad det gör med en att möta andra med samma bakgrund. Och vad jag än berättar om möts jag av accepterande och igenkännande. Det är gemenskap!
När jag var 25 år och för första gången kunde uttala orden "min pappa är alkoholist" trodde jag att jag stött på ett problem liknande en matematisk ekvation. Där x= alkoholist och så var problemet löst. Jag hade klarat att uttala de skamfyllda ord jag blivit stenhårt fostrad att förneka. Det var ett enormt viktigt och stort steg för mig. Som för alla vuxna barn. Men det var ett stort misstag att tro att jag därmed var klar. Och det kom som en total chock för ganska exakt ett år sen. Även om jag nu med viss möda kan erkänna hur kaotisk och otrygg min uppväxt var, så försvinner inte spåren det satt. Hur hade jag kunnat tro att bara för att jag bröt tystnaden skulle såren magisk läkas och gå upp i rök utan att lämna minsta spår?
Jag skrev till en underbar vän i ett sms förra hösten "jag trodde jag var klar med det där". Och fick det klockrena svaret "du blir nog aldrig klar". Så självklart när jag fick höra det från någon annan! Och nu har jag nog accepterat att det är så det ligger till. Jag blir aldrig av med min barndom och ärren bär jag med mig varje dag. Men jag kan välja hur jag ska agera utifrån de förutsättningar jag har. Och än så länge väljer jag fortfarande fel alldeles för ofta. Som när jag väljer att mota bort min inre ensamhet med att kasta mig i säng med en främmande man. Eller när rastlösheten blir olidlig och jag dövar den med alkohol. Eller med att kasta mig huvudstuppa in i att ägna all vaken tid åt ett projekt. Som att renovera ett helt hus på några veckor.
Jag har ett enormt arbete framför mig, Men med den här helgen i ryggen känner jag att det kanske är möjligt. Men att lägga bort alla min flyktvägar innebär att möta den överväldigande övergivenhet och ensamhet jag kände som liten. Där hela tillvaron kretsade runt att läsa av "Hur full är han? Eller bakis ? Eller abstinent? Eller bara förbannad ändå?" Men jag överlevde och jag lever. Och nu gäller det att inte låta livet gå mig förbi fångad i destruktiva beteendemönster skapade när jag inte hade något annat val. Men nu har jag ett val, och ett eget ansvar för att välja rätt! En ofta använd slogan i 12-stegssammanhang är "Det är enkelt. Men det är inte lätt!
