ofredad.blogg.se

Nu har det gått jättelänge sedan jag skrev, men den här gången beror det inte på att jag upphört med "själavård" uatn att 12-stegsprogrammet tagit all min lediga tid. Men nu har det hänt så mycket så jag måste bara skriva, frågan är var jag sa börja. Men detta inlägg får nog handla om mitt eget 12-stegsarbete, så får jag skriva om julens incident och Ts senaste vansinnesutbrott i kommande inlägg.

 

Jag påbörjade mitt 12-stegsarbete i november, men bytte sponsor (den som leder mig genom arbetet) i januari, och fick då göra en omstart. Först kändes det tungt, men jag tror att det blev ännu bättre såhär. Stegen går att googla fram på nätet för den som är intresserad, men detta inlägg tänkte jag koncentrera till steg 2 (kom till tro at en kraft större än oss själva kunde återge oss vår mentala hälsa) och steg 4 (gjorde en grundlig och oräddmoralisk inventering av oss själva).

 

Jag har ju tidigare skrivit att jag har svårt med detta att hitta en tro, vilket med min uppfostran inte är svårt att förstå ("tro är för dem som inte förstår bättre"). Och även om jag nu vill bryta mig loss från den livssanningen så är det lättare sagt än gjort. Men min sponsor hjälpte mig på traven genom att påpeka att en tro inte behöver betyda en gubbe med vitt skägg som sitter i molnen. Och jag insåg att det var precis så jag definierat tro hela mitt liv! När jag förstod det blev det lättare att nå igenom denna mentala låsning. Ett annat av mina grundargument mot tro (av religös typ) är att det är oförenligt med vetenskap och måste jag välja, väljer jag att tro på vetenskapen. Men även det argumentet faller med 12-stegsdefinitionen av tro "Gud, sådan du uppfattar honom". Jag behöver inte väla en tro som betyder att Gud skapade Adam och Eva (vilket inte går ihop med evolutionsteorin) uatn min definition av Gud kan vara en känsla av kärlek. Eller precis hur jag vill ha det. Jag är inte helt i land med att ha hittat denna högre kraft, men jag jobbar på det. Och för första gången i mitt liv känner jag att det är möjligt.

 

Och då kommer man till nästa fråga; måste man hitta det då? Ja, det måste man, om man väljer att följa 12-stegsfilosofin. Hela processen bygger just på denna kärleksfulla kraft. Och min vetenskapliga del frågar sig ju då om jag verkligen vill följa 12-stegsfilosofin, men där blir det också ett rungande ja till svar. Varför det? Jo för att jag sett med egna ögon vilken enorm livsförändring det innebär för dem som ör det. Om jag bara hört om det, och inte sett förvandlingen med egna ögon skulle jag dissa det som hokus-pokus. Men tack vare den utveckling jag sett hos de andra deltagarna på vuxna-barn veckan hyser jag inte minsta tvivel om att det fungerar. Om man hittar sin högre kraft. Och som negativ kontroll har jag också sett den uteblivna effekten hos de som inte tagit sig igenom 12-stegsarbetet. Så där blev mitt naturvetenskapliga jag överbevisad en gång för alla.

 

Steg 4 är aömänt känt som väldigt tufft, men när jag satte igång förstod jag inte riktigt vad folk pratat om, det här var väl ingen match. Men jag fick så jag teg! Längre in i arbetet, när vi kom in på sex, skuld och skam var dteplötsligt inte lika lättsamt längre. Jag satt med min lista framför mig och undrade om det verkligen var jag som betett mig så här? Och då kände jag så oerhört starkt den känsla som missbrukare brukar prata om som en vändpunkt "Fy fan, så här vill jag inte ha det! Så här vil jag inte vara!" Och ur den känslan kanman hämta kraft att bryta gamla invanda betendemönster.

 

Steg 5 innebär att erknna dessa brister inför Gud (sådan i uppfattar honom), oss själva och en annan människa (sponsorn). Det samtalet tog 3.5 timmar! Efteråt frågade sponsorn hur jag kände mig, att det iblend kunde kännas tungt att dra fram all smuts i ljuset. Men så kände inte jag. Jag kände en lättnad. I hela mitt liv har jag känt mig jagad, men utan att veta av vad. Som av ett monster som gömmer sig varje gång jag vände mig om och försöker syna det. Men nu hade jag lyckats rita upp min inre karta och där stod det svart på vitt, rad efter rad vad som driver mig. Den enorma räddslan för ensamhet och övergivenhet. Och nu, med kartan i handen har jag större möjligheter att välja vilket håll jag ska färdas åt.

 

När jag skriver det här får jag en deja-vu känsla, jag har delvis fått samma insikt tidigare under arbetet med kbt-terapeuten. Men inte så här djupt och genomslående. När jag satt där med mina inventarielistor var et som om jag för första gången kände förståelse för mig själv. Att inse att alla människor jag skadat, mestadels före detta pojkvänner, drevs av min rädsla för ensamhet. Och som så många andra rädslor, tar man bara fram den i ljuset är den inte fullt lika skrämmande längre. Men försvunnen är den på inga sätt, rädslan för ensamheten.