Vågar jag parkera bilen ute ikväll?
Jag borde skrivit flera olika inlägg den senaste tiden, men jag har bara inte orkat, så nu blir det ett långt inlägg istället.
Via en fb-grupp för kvinnor i min sits fick jag reda på att Aftonbladet ville komma i kontakt med kvinnor som ville ställa upp och berätta om våld i nära relation. Jag kontaktade reportern med lite kort bakgrundshistoria, och några exempel på saker som hänt. Dagen efter blev jag uppringd och reportern berättade lite om projektet, att det skulle fokusera på hur samhället hanterat situationen och inte på exet i sig, att filmen skulle bestå av 3 kvinnor som svarade på samma frågor men var för sig. Hon frågade också om hur jag såg på min egemn situation, på min egen säkerhet, hur arg exet skulle bli och vad han då kunde tänkas göra. Jag svarade spontant att han skulle bli jättearg, men att det är han jämnt ändå, så det spelade nog inte så stor roll. Det gjorde mig rörd att hgon tog min säkethet på så stort allvar (till skillnad från t.ex socialjouren), men allvaret i situation slog mig också. Det finns faktiskt en reell risk att han skulle kunna göra mig riktigt riktigt illa. Men jag bedömde den risken som så pass liten att den var värd att ta, det här var något jag verkligen ville göra!
Dagen efter det ringde hon igen och bokad in mig på en videointervju. Som förberedelse läste jag igenom en hel del gamla inlägg här på bloggen, och det var ingen rolig läsning! Tänk vad mycket man glömmer!! Men så fort jag läste om olika situationer vaknade minnena och de åtföljande känslorna till liv. Oro, ångest och ilska i en salig röra. Men om man nu ska se något positivt, så insåg jag hur mycket lugnare mitt liv faktiskt blivit. Mycket för att jag slipper den extra belastning som polisutredningar och socialtjänsten utgjorde.
Förra måndagen åkte jag till Stockholm (jag var jättenervös, det fanns ju så mycket jag ville berätta!). Intervjun gick jättesnabbt, jag tyckte knappt vi hunnit börja så var det över. Det jag minns mest var att det var en bländande stark strålkastare riktad mot mig, och att anspänningen var enorm. Efter intervjun fick jag en kram av kameramannen som sa att han blivit så berörd av det jag berättat. Då kände jag uppriktig förvåning, kunde en man bli berörd av min historia? Jag skämdes lite över att jag inte trott att det var möjligt...
Igår söndag skickade en vän sms där det bara stod "överst på aftonbladet.se". Jag förstod direkt och med darrande fingrar klickade jag dit, och där låg den, en film "låt oss tala om våldet" med 3 kvinnor, alla intervjuade mot en röd bakgrund. 6 minuter lång, men så full av sanning! Såklart var jag missnöjd med en del av det jag sa, men i det stora hela tyckte jag filmen var fantastisk! Jag tittade på den 5 gånger på raken. Och jag kände mig stolt! Jag hade stått upp inte bara för mig själv, utan för alla misshandlade kvinnor! Men den bubblande glädjen blandades också genast med oron, hur skulle han reagera?! Och underligt nog var frågan som störde mig mest, NÄR skulle han få veta? Visste han redan? Eller om 5 timmar? Eller om 5 dagar? Omöjligt att säga, men med tanke på vilken stenkoll han bnruklar ha på mina förehavanden anade jag att han skulle upptäcka det samma dag. (När jag skulle sälja min lägenhet lyckades han ta reda på det redan innan den kommit ut på hemnet, bnär jag skaffade hemtelfon hade han tagit reda på mitt nummer redan innan jag visste att den var inkopplad...) Och som Hitckock (ursäkta stavningen) lär ha sagt: There is no fear in the bang. The fear lies in the anticipation of the bang". Och precis så kände jag, jag ville att han skulle få veta NU, så jag slapp våndas av ovissheten. Men min plåga blev kortvarig.
kl 18.10 fick jag mail från honom där han skrev: Är du med i aftonbladet igen?? Har du blivit utsatt för våld?? Ja du hade ju S han var inte speciellt kul, och sen har du ju haft en massa olika relationer
kl 1814 (dvs hela 4 minuter senare, med en helt ny aproach) Du va rätt bra på psykologisk misshandel bla skrattade åt mig när jag va ledsen över min pappas bortgång. Sedan är du både längre och större än mig ... men det där har ju redan kommit fram.
Tänk om du la energin på tjejerna istället för på dig själv
Att han inte inte skulle kunnat misshandla mig för att jag är 2 cm längre och väger mer än honom försökte han ha som bortförklaring i rättegången, vilket är så idiotiskt så det inte är sant därför att 1. Jag höll vår dotter i famnen, så oavsett om jag varit stark som pippi hade jag inte kunnat försvara mig då all min kraft gick åt till att skydda dottern mot hans slag och sparkar.
2. Misshandel (även fysisk) handlar om ett mentalt övertag, inte ett övertag i fysisk styrka (visserligen är han starkare än mig sina 2 cm tillkortakommande till trots). Den som är normalt funtad har en psykologisk spärr att man inte vill skada en annan mäniska vilket sätter käppar i hjulet för ens fysiska styrka, medan en misshandlare helt saknar den spärren och kan använda all sin fysiska styrka till att skada. Och att det kommit fram,. eh ja, jag har då aldrig ljugit om varken hans eller min längd... Och jag har aldrig någonsin skrattat åt att han sörjde sin pappa, tvärtom peppade jag honom att söka profesionell hjälp. Däremot köpte jag inte hans förklaring att han misshandlade migh för att han mpdde så dåligt av förlusten av sin far. ERller som en vän sa till honom " Du kan för sjutton inte förklara att du låser E ute ur huset, med barnen gråtandes inuti, med att din pappa dött 1.5 år tidigare?!".
På kvällen hörde reportern av sig och frågade hur jag mådde, och berättade att mitt ex sett filmen opch hört av sig till henne. Genast slog den där isande oron till. Skulle hon nu också drabbas av hans raseri, så som så många andra i min närhet gjort? Ibland känner jag mig som om jag är pestsmittad, och egentligen borde sitta i isolering för att minimera hans skadeinverkan på andra...
Reaktionerna har fortsatt idag men det skriver jag mer om imorgon. Men, för att återkoppla till rubriken, med den historik han har av att ha gett sig på bilar (sönderskurna däck, repad bil och svartsprayad bildörr), vågar jag låta bilen stå parkerad påå garageuppfarten inatt? Jag har inget val, garaget är under renovering och helt omöjligt att köra in i...Det kommer inte bli lätt att sova i natt.
