Tårar hos terapeuten
I fredags var jag hos psykologen och läste upp det där svårskrivna brevet till min pappa. Efter en massa underbara kommentarer ifrån en facebook grupp för vuxna barn så hade jag tillsist lyckats skriva det. Det var framförallt kommentarerna om att jag hade så svårt att skriva det för att jag fortfarande är bunden av medberoende till honom, förblindad att tro att jag inte har rätt till egna känslor och egna upplevelser som fick mig att övervinna motståndet. Och att skriva brevet vore att bryta den dysfunktionella familjens grundregel "Inte känna, inte prata, inte lita på någon". På ACA möten läser vi en text där det står på ett ungefär "På ACA möten diskuterar v i inte utan accepterar det andra säger eftersom det är deras sanning". Och jag har alltid tyckt att den meningen är så vacker. Antagligen för att jag aldrig känt att jag haft rätt att ha en egen sanning, jag ska bara rätta mig i ledet och bejaka den sanning som berättas för mig. Så nu kände jag att det var dags att sätta ord på MIN sanning.
Ibörjan gick det trögt, och när jag var klar tyckte jag brevet kändes hoppigt, utan röd tråd eller sammanhang. "Men då är det så det är meningen att det ska vara. Vem har sagt att brevet måste vara sammanhängande?" Jag tänker ofta på en sak en 12-stegvän sa till mig en gång när jag beklagade mig över min framtidsångest över klimatförändringar, antibiotikarestistens och främlingsfientlighet i en salig röra. "Kanske går det bra, och i så fall är ju allt bra. Eller också gör det inte det, kanske går allt åt helvete men då är det också okej, för då var det det som var menat". Och om man kan få sig själv att acceptera det så ligger det ett väldigt lugn i det. Och min framtidsångest blev lite lättare. Och nu tänkte jag på det igen. Brevet blev inte som jag tänkt mig, men nu blev det så här och då var det så det var menat.
Någon dag senare var jag och fikade med ett annat vuxet barn och lite spänt läste jag upp brevet för henne. Och då kände jag faktiskt att jo, det gav en ganska samlad och talande bild av min sanning. Tillsammans gick vi sen på ett ACA-möte och nervöst bestämde jag mig för att läsa brevet även där, inför ca 6 personer. Jag brukar inte vara nervös när jag pratar på möten, för vad jag än har att berätta vet jag att rummet är fullt av människor som förstår. Men den här gången var jag jättenervös, men jag gjorde det ändå. Grundregeln på ACA är att man inte får kommentera varandras delningar, men efter mötet var det flera som frågade om de fick det, vilket jag sa ja till. Och då fick jag flera jättefina kommentarer. Om att brevet kändes som om det var skrivet från hjärtat. Att de kände igen sig. Att det var modigt av mig.
Och så i fredags, hade jag med brevet till min psykolog och läste det då för 3dje gången. Efteråt frågade hon mig hur det kändes. Jag tänkte ett tag och sa sen "Ledsamt". De två första gångerna jag läst brevet hade det kunnat handla om någon annan, det väckte (utom nervositet) ingenting i mig, men nu helt plötsligt såg jag det jag beskrev i brevet, och såg att det var mig det handlade om. Sista meninngen i brevet är "Sorg över allt som kunnat vara men som aldrig blev". Psykologen ville veta vad som kändes allra mest ledsamt.
- Tanken på hur det hade kunnat vara. Om inte alkoholen legat som ett mörkt moln över oss hela tiden. Det är det som gör mest ont. Hur mycket fint jag min mamma och mina bröder kunnat dela.
- Brevet beskriver en väldigt ensam liten flicka. Hade du någon annan vuxen du kunde ty dig till?
- Tja, ja lite blev det väl min mellanstadielärare, sa jag fundersamt.
- Berätta om honom.
- Han var helt nyexad, vi var hans första klass, så han var nog lite okonventionell. En dag bjöd han mig på McDonalds efter skolan, sa jag och till min egen förvåning bröts rösten och tårar började riunna ner för mina kinder. Idag tror jag ingen manlig lärare skulle våga göra så som han gjorde med mig, av räddsla för att bli anklagad för att vara ute efter något helt annat. men det var han inte, det fanns inget sexuellt överhuvud taget i hur han såg på mig. Han bara....fanns där., fortsatte jag och tårarna fortsatte också. Fast jag berättade ju inte att jag mådde dåligt för att jag hade en pappa som var alkoholist. Jag sa att jag mådde dåligt för jag hade hemlängtan dit vi bott förut och saknade hundarna vi haft där. Inte för att jag ljög, utan för att det var så jag förklarade för mig själv att jag mådde dåligt.
- Det är helt normalt, du var ju så liten fortfarande, så alkoholen var för abstrakt. Du skapade en förklaring för dig själv. Men vad var det som gjorde att du öppnade dig för honom?
- Tja, det var ju inte som om jag berättade allt på en och samma gång, utan jag berättade lite i taget, och då märkte jag att han inte backade. Och att han inte försökte släta över eller förminska.
- Han såg dig?
- Ja det gjorde han verkligen. Han såg mig och han såg att jag hade ett behov som de andra i klassen inte hade. Jag menar, han bjöd inte alla 24 i klassen på McDonalds, sa jag och skrattade till genom tårarna.
- Troligtvis såg han ett litet barn som törstade efter lite omtanke och uppmärksamhet. Tror du han förstod?
- Jag tror han förstod att hundarna och hemlängtan inte var hela grejen, att det fanns något annat där. Men om han förstod vad vet jag inte. Ofta stannade jag kvar efter skolan och pratade med honom, hjälpte honom att plocka iordning.
- Det låter som om han tyckte om dig, sa psykologen. Jag funderade en stund.
- Ja, det gjorde han nog. Jag har aldrig tänkt på det förut, men jag fick liksom aldrig känslan av att han gjorde detta som någon sorts välgörenhet eller att jag borde visa tacksamhet. Utan, det kändes faktiskt som om han tyckte om mig. Nu rann tårarna så mycket att psykologen räckte mig ett paket pappersnäsdukar.
- Han betydde mycket för dig?
- Ja-a, det gjorde han! Men jag hade helt glömt bort det! Så jag är alldeles chockad över min egen reaktion.
- Om du träffade honom idag, vad skulle du vilja säga till honom då?
- Hur mycket han betydde för mig! nästan tjöt jag.
Det kanske inte låter så konstigt att börja gråta hos terapeuten, men av alla hundratals terapitimmar jag lagt ner kan jag inte minnas att jag nånsin gråtit på det här sättet. Lite ironiskt, jag har berättat om övergrepp, om missbruk, om försummelse och ganska mörka saker, så är det minnen av en varm och inkännande mellanstadielärare som får mig att bryta ihop!
