ofredad.blogg.se

På ACA-konventet i december hade vi ett otroligt känslosamt möte på temat "Inre barn". Jag kan inte skriva några detaljer om vad som sades under mötet (såklart), men när mötet var avslutat kunde ingen av oss lämna rummet, istället satte vi oss ner igen. Vi var inte redo att lämna vår bubbla och möta omvärlden. Efteråt tänkte jag mycket på det där mötet och undrade " Vad var det som hände egentligen?". Det var ingen magisk trollformel som uttalades, rummet fylldes inte av ett magiskt sken. Men något hände. Och det var kraften i människor som möts, på ett helt ärligt, öppet och naket sätt. Och det kändes som om hela rummet fylldes med...något. Men vad? Inte sorg eller förtvivlan, och såklart inte glädje heller med tanke på vad vi pratade om, och den gemensamma bakgrund vi alla delade. Men vad var det då? Och om jag ska förminska det med att sätta ett ord på det, så skulle jag skriva att jag upplevde det som om hela rummet plötsligt fylldes med en total 100%-ig acceptans. Acceptans över det som varit, vilka påfrestningar vi fått utså. Acceptans över allt vi själva ställt till med i våra egna liv. Och acceptans att livet tagit oss på dess snåriga, krokiga väg, till just detta möte, med just dessa människor i just denna stund. Och efter att ha levt hela sitt liv i "oacceptans" och försökt gömma, dölja, ljuga för andra och sig själv, så var det helt otroligt! Det behövdes inghet ljussken eller trollformel, det var magiskt ändå!