Att dela en räkning
Idag ringde föreståndaren för den kvinnogrupp där jag gått i gruppsamtal de senaste 4 (!!!) åren och berättade att jag måste sluta då det står många på kö till gruppen. Det var helt och hållet väntat, och ändå blev jag jätteledsen. Och jag reagerade som skolboksexemplet på ett vuxet barn. Jag visade inte alls att jag blev ledsen utan sa att jag förstod och att jag var glad för att jag fått gå där så länge som jag fått. Och när vi lagt på brast jag i gråt. Detta var på inget sett en överlagd takik, utan den spontana reaktionen. "Vi gör som vi alltrid har gjort" som det står i ACAs literatur.
När jag var på vuxna-barn-veckan i skåne sa terapeuten där: Nu kommer jag ställa en fråga till er, om någon av er kan tänka sig och vänta med sin redovisning tills imorgon, och eftersom detta är en grupp med vuxna barn så vill jag först säga att spontant skulle 8 av er räcka upp handen och säga "Jajemensan, jag kan vänta tills imorgon", sen kommer 7 av er tänka "Men nej, varför sa jag så där?! Jag vill ju inte alls vänta tills imorgon!". Och då brast alla i rummet ut i skratt, för vi kände så väl igen oss. Och dagens telefonsamtal var med samma mönster. Jag sa "ja jag förstår att jag måste sluta jag har ju gått där så länge nu", och sen tänkte jag "Neeeej jag vill inte sluta!". Jag önskar att jag klarat av att vara lite ärligare i min komunikation, det hade säkerligen inte ändrat beslutet, men det hade varit stärkande för mig. "Om ni vill må annorlunda, måste ni göra annorlunda" sa också terapeuten i Skåne. Och i detta falll hade "göra annorlunda" varit att våga visa mig ledsen. Men icke. Det är svårt att bryta ett mönster man haft i snart 40 år...
Det där var bara en parentes, egentligen skulle jag skriva om senaste bråket med T. Jag blir så less på mig själv ibland, hur naiv kan man vara?! Eller, uttryckt annorlunda, hur duktig kan man vara på att lura sig själv? Det här bråket är en följetång sen ett år tillbaka då T lovade Stora ett bowlingkalas. Efter att han lovat det frågade han mig om jag kunde betala hälften. Jag sa nej eftersom jag 2 månader tidigare betalt hela Lillas kalas på Leos lekland (där Stora också haft kalas en gång, vilket jag också betalade själv såklart). T blev sur och Stora fick inget bowlingkalas. I år ville Stora ha Lazergamekalas, och sa att "Pappa sagt att han och farmor kan hjälpa till att betala". Jag gick med på det, väl medveten om att det kunde sluta med att jag fick betala hela själv. Och eftersom jag hade med i beräkningen att få betala allt själv, trodde jag att jag var skyddad mot att bli upprörd. Om han efteråt vägrade betala kunde jag nicka mot mig själv och tänka "Vad var det jag sa?!"
Men så kom jag på en slug plan, tyckte jag. Jag betalade anmälningsavgiften på 1695 när jag bokade kalaset, resten skulle betalas på plats. Och jag valde att lägga kalaset på hans vecka, för att tvinga honom att vara där, och då kunde han iaf betala resten (800). Ha! En plan mot en psykoåpat kommer aldrig gå i lås... När vi ,möttes i entren till lazergamestället i tisdags upplyste han mig om att han måste skjutsa farmor att hämta ut sin bil på verkstad. "Kan du betala det som återstår innan du åker?" frågade jag. "Kan du ta det så swishar jag dig sen?" svarade han som om det var det naturligaste i världen. "Nej, du får betala det"., sa jag ... inte, som det vuxna barn (och brottsoffer) jag är. "OK" sa jag istället och kokade inombords. Jag ursäktade min feghet för mig själv med att jag inte ville ställa till med en scen på Storas födelsedagskalas (men den bluffen råkade jag tyvärr själv syna några dagar senare). På tisdag kväll skickade jag sms. "Kalaset kostade 2475". Nästa dag fick jag till svar "Jag swishar dig 1000, 500 från mig och 500 från farmor eftersom vi båda trodde det kostade ungefär 1600".
Och jag blev tvärarg! Jag som varit så förberedd trodde jag, men det som fick mig att se rött var det otroligt korkade argumentet varför han bara skulle betala en femtedel av kalaet ( och farmor en femtedel och jag 3 femtedelar), för att "de TRODDE" det kostade 1600?! Så om jag trodde det kostad 300, skulle jag bara betala 100 då?!? Vad är det för uselt argument? Vad sägs om att nästa gång TA REDA PÅ vad något kostar innan du lovar din dotter det?! Och förutom att jag var arg på honom var jag dessutom ännu argare på mig själv som lyckats lura mig själv att jag inte skulle bli arg...
Det swishades inget på onsdagen och på torsdag kom Lilla och T och spökade hos mig. "Påminn honom om pengarna!", skrek mitt inre men jag förmådde mig inte. Jag fick inte fram ett ord om saken. Och nu kunde jag inte skylla på omgivningen. Och då blev någonting annat, den verkliga anledningen, plötsligt väldigt klart för mig. Jag är fortfarande rädd för honom. Riktigt rädd. Och det hade jag också lurat mig själv att jag inte längre var.
Idag skickade jag sms till farmor och bad henne påminna honom om betalningen. Jag kan riktigt höra hur farmpor säger till honom "Betala henne nu så vi slipper tjatet om det". 10 min senare hade han swishat mig 1000 kronor. Och skickat ett argt sms och frågat varför jag inte påminde honom direkt istället för att blanda in farmor.
"För att du aldrig lyssnar på mig" svarade jag kort. Det kan han ändå inte argumentera emot. Trodde jag.
18.55 "?"
18:57 "Jag sa vi tar det sen...har större problem än dina pengar och det är Stora som beter sig illa åt. Ska du tjafsa så blockar jag dig"
19:00 "Den som inte lyssnar på någon är du...tyvärr. Vad hände med barnens hår? Du skulle fixa deras frisyrer sedan länge."
19.13 "Jag har blockat ditt nummer nu tyvärr. Vill ej ha något tjafs och bråk."
Och detta ger mig kalla kårar, hans sätt att skicka 4 sms på rad utan att jag svarar och hur det låter som om han har en 2-vägskomunikation med mig, men som bara försiggår i hans huvud. Precis som om det hände något, jag sa eller gjorde något mellan 18.57 och 19.13, när jag i själva verket inte gjorde något alls. Den där rena galenskapen, som ingen bredvid kan förstå, verkligheten som bara existerar i hans hjärna...Nej, det är ju fredag kväll så nu ska jag dränka (eller nåja stänka) mina sorger med vitt vin och choklad!
