ofredad.blogg.se

I fredags var jag hos psykologen igen. Jag hade haft i läxa att skriva ett brev till min pappa, ett brev han aldrig ska få läsa, med alla de saker jag velat säga honom men inte kunnat. Jag hade inte skrivit brevet.

 

"Jag sklulle kunna säga att jag "inte haft tid" att skriva brevet, men det är inte sant. Jag har inte förmått mig att skriva brevet." sa jag ärligt när jag kom dit. Hon ville såklart veta varför.

 

 

Jag hade trott att hon direkt skulle acceptera det som en kvarleva av barns osvikliga lojalitet mot sina föräldrar, men det märktes att hon tyckte det var oväntat att jag "känner dig så bunden av lojalitet att du fylls av skam över att skriva ett ärligt brev om dina egna känslor, ett brev HAN aldrig ens kommer få läsa! Var kommer den känslan ifrån?"

 

Jag funderade och det enda jag kunde komma på var att när jag var liten var det alltid pappas åsikt som gällde. Om jag (eller mamma, eller någon annan för den delen)  tyckte annorlunda tyckte vi helt enkelt fel. Och så kom vi in på rädslan igen. Den där förlamande räddslan för min pappa som överskuggar alla andra känslor. Jag vet inte om vi egentligen kom fram till något nytt. Hon fortsätter försöka peppa mig att sätta gränser mot honom, men berömmer mig också när hon tycker jag gjort just det. Som när jag valde att inte servera akohol varken fredag eller lördag kväll när de var här för någon vecka sen. Jag visste inte om jag skulle förvänta mig någon gliring om det, eller en ljudlig suck, men nej, ingenting. Ibland när de är här har jag sett min pappa dricka whiskey efter maten, och eftersom jag aldrig har det hemma innebär det att han måset tagit med sig själv. Men inte ens det denna helg! Och när de åkte på söndag lunch insåg jag till min stora förvåning att jag inte TRODDE han druckit något under helgen. men jag VISSTE inte, för jag hade glönmt hålla min medberoende stenkoll på honom! Det kallar jag ett framsteg!

 

Jag har lyssnat på boken "Snälla pappa sluta", en kvinna som beskriver sin och storasysterns helt vedervärdiga uppväxt med en mamma som jag definitivt skulle klassa som psykopat och en pappa som utnyttjade dem sexuellt. Mammans vrede och avsky riktades framförallt mot storasystern, som fick tvångsomhändertas för att skyddas från mamman, bl.a. efter att pappan uppgett att han var rädd att mamman skulle döda dottern. Jag började lyssna på boken för jag trodde jag skulle känna igen mig (jag visste bara att den handlade om en dysfunktionell uppväxt) men så där hade iaf inte jag det. Och även om min mamma var djupt medberoende och inte klarade av att skydda sina barn från pappans vrede, så älskade hon oss ändå. Jag har många ljusa fina minnen av att sitta i mammas knä och höra henne säga att hon älskar mig. Något som flickorna i boken aldrig någonson fick vara med om. Den äldsta systern blir heroinist och dör ca 30 år gammal. "Ja det är klart, det hade inte kunnat sluta på något annat sätt" tänkte jag när jag hörde det. Så lätt att inse om någon annan, men svårare att se med samma snälla ögon på mig själv. Men nu för tiden finns det iaf en svag inre röst som påpekar just det "Det kanske inte är så konstigt att du hamnade där du hamnade heller".

 

Jag kunde ha dött av en överdos i Malaga i oktober år 2000, 19 år gammal. Ett 16 timmar långt "festande" slutade med att jag svimmade på en buss. Jag vaknade av att busschaffören stog och slog mig i ansiktet, sådär som man gör på film med folk som har panik. Jag försökte fokuserra på hans ansikte men gled in i medvetslöshet igen. Fler slag tog mig tillbaka till någon form av medvetande.

- Var är jag? undrade jag förvirrat.

- Vid ändbusshållplatsen. Var bod du?

- I El palo.

- Det är 30 minuter sen vi passerade El Palo, suckade han.

- När går bussen tillbaka?

- Om två timmar!

- Oj, sa jag utan minsta inlevelse.

- Var i El Palo bor du?

Jag kunde inte för mitt liv minnas min adress, utan sa det enda jag kom att tänka på:

- Nära polisstationen. Jag försvann in i dimman, eller det nattsvarta snarare, igen. Nästa gång jag vaknar till står han vid min sida igen och ömsom skakar mina axlar, ömsom slår mig i ansiktet. Jag tror att det är sekunden efter vi nyss pratade, men tydligen inte.

- Vi är här nu, säger han.

- Var då? undrar jag fortfarande lika förvirrad.

- Vid polisstationen i El Palo.

- Jaha, öh, tack! säger jag och inser att jag måste ta mig av bussen innan jag svimmar igen. Han går och sätter sig på sin chafförsplats ochj jag vinglar fram i bussens mittgång och slår ömsom i sätena på höger sida ömsom på vänster. Jag tar de två trappstegen ner och ur bussen, och då ropar chaffören plötsligt på mig så jag vänder mig om. Han ser mig rakt in i ögonen, rakt förbi och igenom alla lager av berusning och säger några ord som går rakt in i hjärtat på mig:

- Cuidate nina! Dvs ungefär "Ta hand om dig flicka lilla". Och rakt igenom all min förvirring fylls jag av en djup tacksamhet. Senare när jag tänkte tillbaka på honom tänkte jag "Om det finns änglar på jorden, så är han en av dem!" Han kunde våldtagit mig. Han kunde rånat mig. Han kunde skitit i mig och låtit mig sitta där i bussen. Eller han kunde slängt av mig. Jag var helt oförmögen att försvara mig själv mot någon form av angrepp. Istället lade han en timme av sin rast på att skjutsa hem mig! Och hans ord! Jag tror att de gjorde ett så himla stort/hårt intryck på mig för jag insåg att det var just exakt det jag inte gjorde. Jag tog inte hand om mig.

Jag lyckades ta mig hem. Jag vinglade förbi polishuset, helt omedveten om huruvida någon polis var inom synhåll, lyckas ta mig hem och in och däckade på sängen. Jag överlevde.

 

Och som jag slagit på mig själv för den där natten, hur jag klunde vara så dum, naiv, klantig osv osv. Men, med facit i hand, det kanske inte var så konstigt? Med den bakgrund jag hade, kanske det inte kunnat bli på så många andra sätt? 

 

Nu kom jag helt ifrån det jag skulle skriva om i detta inlägg. Boken. När båda systrarna så småningom blir lite äldre tonåringar (långt ifrån vuxna) lyckas de lägga lite distans mellan sig och sin psykiskt störda mor, men gång på gång dras de tillbaka till henne, av henne. Och jag vill bara skrika i bilen där jag sitter och lyssnar "Men är ni helt dumma i huvudet, Spring! Skit i henne, lämna henne, bryt! Hon är inte bra för er! Ni måste sätta gränser mot henne!"

 

Pang bom! Vet inte om det var att jag råkade tänka just orden "sätta gränser" men helt plötsligt såg jag parallellerna till mitt eget liv. Jag tyckte de två tjejerna var galna som inte förstod att det bästa de kunde göra var att klippa med sin mamma, att all kontakt de hade bara fick dem att må sämre. Själv klarar jag inte ens av att skriva ett hemligt brev... Det är lätt att kasta sten i bilen/glashus när man lyssnar på någon annans hiostoria...