Växer ett vuxet barn någonsin upp?
Sist jag gick till psykologen så nästan vrålade jag ut "Blir det aldrig bättrer?!" när jag kom in till henne. Jag ville, nästan förväntade mig, att hon skulle svara något i stil med "Självklart kommer det bli bättre" eller "Tålamod, så kommer det bli bra". Istället fick jag det högst provocerande svaret "På vilket sätt vill du att det ska bli bättre?" Jag ville vråla tillbaka " Men det fattar du väl?!" Istället tog jag ett djupt andetag och sa " Jag vill kunna minnas saker från min barndom utan att det känns som en hästspark i magen." Hon svarade något i stil med "Det kommer du kunna, När du är redo för det." Vaddå redo?! Jag är "redo" nu!!!
När jag 2006 i en anna psykologs närvaro för första gången i mitt liv yttrade orden "Min pappa är alkoholist" så trodde jag först att världen skulle rämna runt mig, att jag blixtsnabbt skulle förflyttas från jordelivet till helvetet som straff för att ha uttalat de förbjudna orden. Men inget hände. Marken rämnade inte under mig, psykologen slängde inte ut mig och jag avled inte av skam. Och lättnaden över att ha satt ord på det helvete jag levt med under så många år gjorde att jag trodde att jag var "klar". Jag hade sagt orden, nu hade jag gjort upp med mitt förflutna. Trodde jag.
När jag sedan 2016 gick på ett CoDa-möte som anhörig till min exmake, och pang-bom-krash insåg att jag forfarande var lika mycket vuxet barn som 10 år tidigare blev det en total chock. Jag skickade sms till en av mina bästa vänner och skrev "Jag trodde jag var klar med det där!" och hon insiktsfullt svarade " Du blir nog aldrig "klar" med det...så trodde jag att jag förstod vad hon menade, att jag inte var "klar" där och då. Men såklart skulle jag snart bli "klar". Nu, 3 år senare inser jag precis vad hon menade. Jag kommer aldrig bli den jag varit med en trygg uppväxt. Den varianten av mig förlorades för länge länge sedan. Jag kan sträva erfter att bli den tryggaste individ jag kan med mina förutsättningar. Men jag kommer alltid vara ett vuxet barn. Resten av mitt liv. Jag kommer aldrig bli "klar", aldrig var helt fri från destruktiva överlevnadsmekanismer. Om livet kommer med påfrestningar, kommer det alltid finnas en del av mig som tycker att lösningen är att bedöva mig med droger, att fly med adrenalinkickar eller överaktivitet. Och då gäller det att jag jobbat så aktivt med mig själv att den friska rösten som drar i nöbromsen vinner. Men den mörka sidan kommer alltid finnas där. Och så får det vara.Jag behöver inte fixa bort det, för det går inte. Jag kommer alltid vara ett vuxet barn. Och det behöver jag inte ha dåligt samvete för. Det är de förutsättningar livet gav mig, och det är den massa jag har att beräkna med. Och då får jag hitta de bästa lösningarna den ekvationen kan ha. Och tyvärr ger grundmassan inte "föralltid trygg" som möjligt svar.
Det är så fantastisk, varenda ACA möte jag går på ger mig nya insikter. När jag på ACA mötet för 2 veckor sen delade om just min frustration att det aldrig blir bättre, så fick jag insikt av andras delninga hur mycket som ändå hänt sen 2016. Andra personers beskrivngar om hur de hade det innan de hittade till ACA var som om mina egna ord beskrivit min situastion. Ett helt maniskt sökande efter svar ,utan att ens veta vad frågan var. Nu inser jag vad problemet är, jag inser vad "känslomässig nykterhet" är, och kan tydligt se när jag faller hän åt destruktiva mönster. Och det är en enorm skillnad,att iaf kunna se problemen för vad de är. Artt ha kartan uppritad framför sig.Så jo, det har blivit bättre! Men det gör fortfarande lika ont att minnas. När jag tänker tillbaka på hur 7-åriga E låg vaken och räknade antalet gånger barskåpet öppnades, eller hur 9-åriga E var överdrivet social, inte för att hon ville utan för att försöka dölja hur hennes pappa sluddrade, det gör lika jävla ont fortfarande.Men kanske ska målet inte vara att det inte ska göra ont, utan att accepter ATT det gör ont? Jag tror tyvärr aldrig jag kommer att växa ifrån att jag är ett vuxet barn...
Jag har skrivit två tidigare frustrerade inlägg på temat "blir det aldrig bättre?" Och som en fortsättning på det så forsätter mina tankatr i de spåren. När jag kom till psykologern sist och mer eller mindre vråklade ut just de orden, så svarade hoin inte alls det jag förväntat mig ( det kommer bli bättre) utan ställde istället en provocerande motfråga " PÅ vilket sörsökte beskriv min innersyaätt tror du det ska bli bttre?"
Jag ville svara W Men det fattar du bvälk?!" men det sa jag inte. Jasg
