Den sista frågan
Det här inlägget skrev jag igår i en grupp för vuxna barn:
För någon vecka sen hörde jag Kajsa Ernst (ursäkta stavning) berätta om hur hon förlät sin alkoholiserade mamma på hennes dödsbädd. Igår när jag läste ACA literatur började jag plötsligt tänka på min pappas dödsbädd och om jag skulle kunna förlåta honom (han lever men verkar just nu målmedvetet sikta på att dricka ihjäl sig). Svaret på den frågan blev ja, och det kändes bra. Med den nya definition av förlåtelse jag lärde mig från boken Sorgebearbetning. Sen funderade jag på vad jag i den stunden skulle vilja säga honom och direkt dök följande mening upp " Varför älskade du mig inte?"
Vilken undertryck sorg som kom upp till ytan, när jag insåg att under all räddsla skam och ångest, så är det den frågan jag burit med mig hela mitt liv! Och vilken skam det är för ett litet barn att känna att inte ens ens förälder älskar en!
Någon som känner igen sig? Jag vill inte höra saker som "han gjorde så gott han kunde", för det gjorde han inte. Eller så gjorde han det men är han helt okapabel att känna/visa kärlek eller ömhet. Men det var ändå en lättnad, tårarna till trots, när den meningen kom upp, för då insåg jag att jag hela min barndom såg det som mitt fel, jag måste vara "oälskbar" om inte ens min egen pappa älskar mig. Men igår förstod jag, på riktigt, att problemet ligger inte hos mig. Och idag känns livet lite lättare! En stor kram till alla er som växte upp och trodde ni var omöjliga att älska, det är ni INTE!💜
