Efter några avsnitt av Medberoendepodden
Nu är jag hemma igen efter en helt underbar paddlingshelg i Hälsingland! Massa trevliga människor, härliga naturupplevelser och rejäla adrenalinkickar! I bilen påväg dit och hem lyssnade jag på några avsnitt av "Medberoendepodden", och då slog det mig hur vansinnigt många vi är som helt förgäves kämpar för att hålla en missbrukare borta från dess drog. Så mycket slöseri med ansträngning, för vi är alla helt maktlösa. Att påverka en alkoholist/narkoman/spelmissbrukare/sexmissbrukare osv som inte är mottaglig är en omöjlig uppgift, som vi medberoende åtar oss med en dåres envishet. Och med den ödmjuka insikten skrev jag följande dikt:
Det liv du levt
Är du nöjd med livet som du levt,
den vägen som du gått?
Är du nöjd med de gåvor som du gett,
de gåvor du av livet fått?
Är du nöjd med de val du gjort,
allt som du valde bort?
Allt som inte fick nån plats
allt som gömdes bort?
Allt det som fanns istället
en flaska och ett glas,
en välpolerad yta,
men ett familjeliv i krash.
Så ofta som jag önskat,
att valen varit mina,
och lika ofta svurit,
över att de varit dina.
Så ofta jag har velat styra,
få dig att göra på mitt sätt
att inte välja flaskan,
utan att välja "rätt".
Men hur jag än har kämpat,
så var det inte upp till mig,
Ingen makt i världen
kunde ändra dig.
Jag begraver nu min yxa
och mitt ansvar likaså.
Ansvaret var ditt,
att välja vägen som du skulle gå.
Att äntligen sluta hoppas
att sluta söka det som inte fanns att få,
Det är en inre frihet
för stor för att förstå.
Jag har inte riktigt nått till sista versen själv. Än. Men jag har varit där ibland, och fått känna av den där ljuvliga friheten när skammen släpper taget. Men vips så gör jag ett snedsteg och så är jag där igen och hoppas. Och vill påverka. Och blir beviken när det ändå alltid blir så som det alltid blivit. Flaskan först. Men någon gång hoppas jag kunna stanna i sista versen.
