När avgrunden öppnas
Det är konstigt, hur totalt oförutsägbara känslor är. Det gör mig både förundrad och förskräckt.
Idag väljer jag att inte skriva om T utan det andra mörkret inom mig. ACA (Adult children of alcoholics) har literatur på engelska, och jag är med i en grupp som håller på att översätta den till svenska. Det känns jättefint, värdefult och viktigt att vara en del av det. Min engelska är så pass bra att jag inte har några större problem med att läsa den engelska literaturen, trots att det är ett väldigt avacerat språk. Men genom att gå på ACA möten har jag förstått att så är det inte föär alla. Det finns många som helt enkelt inte förstår vad som står. Och då känns det så himla fint att få vara med och göra dessa skatter (för det är vad de är) tillgängliga för även dessa personer. Först arbetade vi med översättningen av stegarbetsboken, och den blev klar i våras. Det var en mäktig känsla att stå med den tryckta svenska upplagan i handen och veta att lilla obetydelsefulla jag varit med och bidragit till att detta varit möjligt.
Men det tog en massa tid och kraft, och när det var klart tog jag en paus och fokuserade istället på att renovera mitt hus. Men så i förra veckan var jag redo att ta mig an "mitt" kapitell i ACAs stora röda bok. Och PANG, smash bom öppnades den svarta avgrunden inom mig. Detta är min ännu ej godkända översättning av första delen av texten:
Majoriteten av vuxna barn växte upp med ett löfte de gav till sig själva. För vissa var det ett hemligt löfte som aldrig delades med någon annan. För andra är det en mening som skreks i stormen av ett familjebråk. Löftet är detta: Jag kommer aldrig att bli som mina föräldrar. Det kommer aldrig att hända mig. Jag kommer inte behandla mina barn eller min partner på det sätt som min familj behandlade mig. Jag kommer inte bli en alkoholist.
Såååå sant! Så många, otaliga, gånger jag låg vaken på helspänn och räknade hur många gånger barskåpet öppnades och svor dyrt och heligt för mig själv: Jag ska aldrig bli som han!! Och jag ska aldrig gifta mig med en man som honom!! Och vid ett tillfälle när jag var 14 och kom hem redlös och min mamma skrek till mig " Vill du bli som din pappa när det gäller alkohol?!" Och jag vrålade av mina lungors fulla kraft "Jag kommer aldrig bli som honom!!"
Och så är det precis vad jag gjorde...gifte mig med en yngre kopia av honom. Smärtan i den insikten är nästan för tung att bära. Första gången jag var hos min psykolog sa hon trakt på sak:
"Och så gifte du dig med en man som är precis som din pappa. Hur känns det?" Jag måste säga att jag beundrar hennes mod, att våga vara så rak på sak med en patient hon just träffat. Och hur känns det? Jo som att jag misslyckats med det enda viktiga uppdrag jag hade i mitt liv. Långt långt innan jag visste vad jag ville bli när jag blev stor, vart jag ville bo eller om jag ville ha barn så visste jag det. Jag vill inte bli som honom och jag vill inte gifta mig med en man som honom. Men det gjorde jag..
Och när jag satt där och översatte ord efter ord som varit mina egna under så många år, så föll jag ner i den avgrund av smärta det innebär varje gång jag kastas tillbaka i tiden. Det är som att varje gång det händer blir det som en total chock för mig "Javisstja det var så jävla illa det var". Som om jag mellan gångerna glömmer att jag någonsin vetat.. Jag läste i en bok om någon som fölorat en person hon älskat att hon ofta drömde på natten att personen dog. Och varje gång var det som om det var första gången det hände, och smärtan var lika förlamande. Precis så känner jag också. Som att varje gång är det som om jag för första gången någonsin inser att jag växte upp i ständig skräck för en aggressiv oberäknelig alkoholist. Men det är ju inte första gången, jag hjar vetat det i 13 år! (Eller vetat det har jag väl alltid, men kunnat sätta ord på det har jag i 13 år). Och det gör mig så oändligt trött. Och helt utan hopp om att det någonsin ska bli annorlunda.
På vuxna barnveckan jag var sa en av de andra uppgivet och med tårarna strömmande nerför kinderna "Här sitter jag och gråter för samma sak som jag grät över för 40 år sen. Tar det aldrig slut?!" Just där och då kände jag inte igen mig, eftersom jag precvis vaknat ur förnekelsens dimma var det "nytt" för mig. Men nu känner jag igen mig. Jag är less på det här, kan det inte bara vara över?!
Just detta pratade jag om i gruppterapin idag, och terapeuten var jättebra. Hon var vänlig men väldigt bestämd när hon förmedlade att det visst finns hopp. Att som barn uppvuxen med missbruk lider man av en typ av lånvarig PTSD, inte utlöst av en specifik begränsad händelse, utan märkt av ett helt liv i skräck. Och mot PTSD finns det effektiv behandling. Så nej, jag kommer inte behöva ha det så här hela mitt liv. Och av någon anledning trodde jag henne, så hennes ord gav verkligen tröst. Jag ska till psykologen på fredag så då ska jag ta upp detta, hur less jag är på att kastas mellan att livet funkar rätt bra, till att bara vilja överleva smärtan.
Det förflutna går inte att ändra hur gärna jag än skulle vilja kommer min barndom alltid varit utan minsta anstymelse till trygghet. Okej. Men hur kommer jag vidare?!
För något år sen berättade jag för gruppterapeuten att varje gång jag såg en landsvägscyklist överväldigades jag av en sorg som fick mig att tappan andan. Jag och T hade ett internskämt om landsvägscyklister, jättelöjligt och helt poänglöst egentligen, men varje gång jag såg en cyklist påminde det om allt det positiva i vår relation. Terapeuten sa att varje gång jag passerade en landsvägscyklist skulle jag verkligen känna efter, ta in all den smärta och besvikelse det väckte och bara låta den finnas där. Jag bestämde mig för att testa (eftersom man aldrig vet när i trafiken det ska dyka upp en landsvägscyklist var det rätt jobbigt med dessa nästan panikattacker). Och hör och häpna, men nu ett år senare, kan jag köra om en cyklist och minnas vårt skämt med ett sorgset leende. Men utan att hålla på att köra av vägen, utan att magen hugger till, utan att tvångsmässigt börja tänka på något annat. Det funkade! Och om det funkade på den lilla enkla saken kanske möjligtvis det kan funka på något långt mer komplicerat och djupare invävt också. Kanske.
