ofredad.blogg.se

Dag 15, Fredag: Över 2 veckor, jag är ung (nåja 38 år), frisk och stark, och som vi matas med info via media varenda dag : 80% får bara milda symptom! Så jag borde ju vara så gott som frisk nu, jag borde klarat av detta nu...Så vad är det för fel på mig? Varför har inte jag klarat av att besegra det här skitviruset vid det här laget?! Vad är det mitt imunförsvar inte klarar, som de flesta andra unga friska kan?

På förmiddagen idag mådde jag bättre än jag kan minnas att jag gjort på evigheter. Huvudvärken var bara i bakgrunden, jag hade tom lite arbetsglädje. Jag slog upp jobbdatorn och betade av mail efter mail, med en liten känsla av min vanliga arbetsglöd, min vanliga drivkraft frammåt! En liten strimma glädje, var det mig själv jag anade i min inre spegel? Någon jag inte sett skymten av på länge? Men så lika plötsligt som min självbild visat sig, försvann den till tomma intet. Efter lunch var jag en trött, slutkörd skugga som inte klarade att sitta upprätt i soffan. Jag låg ner framför dataskärmen och försökte fokusera på dokumentet jag skulle granska.

Dag FEMTON!! Jag kanske bara är hypokondriker, det kanske egentligen inte är något fel på mig?! Jo idag bevisade jag det om något. Idag fick jag nog, jag flydde., jag svek min medborgerliga plikt. Varenda dag matas vi med info "om du är sjuk, stanna hemma". Självklart det går bra, klart jag gör det! Dag 1, och dag 2  och dag 3 och dag 4 och dag 5 osv. Idag är dag 15!! FEMTON! Jag är less på att vara bara hemma, jag är less på att inte se något annat än mitt hus och omgivningarna 200 meter härifrån! Så ikväll gick jag på en dejt. Han visste exakt spelreglerna, att jag har Covid-19 och inte är symptomfri. Att jag smittar alla omkring mig. Men han ville ändå jag skulle komma hem till honom. Och jag ville. Så jag åkte dit, och det var en av de bästa första-dejter jag haft i hela mitt liv. Jag mådde hyfsat bra, middagen han lagat var starkt kryddad, vilket gjorde att tom jag kände smaken. Levande ljus och rödvin, en hand som rörd min utan räddsla för smitta, vi skrattade och skämtade om att jag skulle ta livet av honom med mina kyssar, och ändå kysste han mig, gång på gång... Det var en underbar kväll! Att jag vände mig bort i sängen, och hostade tills jag inte fick luft, tills hans skämt byttes till allvarlig oro, det gjorde ingenting. "Hur mår du? Är du ok? HERREGUD vad du hostar!" Jag kysste hans hals och mumlade att det bara var för att han tog andan ur mig. Vi skrattade tillsammans, vilket utlöste en ny hostattack, han dunkade mig i ryggen och strök svetten ur min panna. Jag hostade mot hans hals och mot hans täcke.

"Du borde inte vara här, så här nära mig. alla andra skyr mig som pesten" Han försäkrade mig om att den risk jag utsatte honom för hade han beräknat, och valt att ta. Han tyckte att att belöningen var värd risken att smittas. En närvaro, ett liv på riktigt. Och sen, åka hem igen. Hem till isolering, hem till tomhet, hem till hostan och inget annat som ekar bakom den. Jag är så less, så klar med detta nu. Ok, många tyckte att jag gjorde fel som steg på planet till Geneve, men har jag inte sonat mitt brott nu? 15 dagar, räcker inte det? Hur långt ska straffet bli? Är jag dömd på livstid, hostattacker tills livet drar sin sista suck? Jeg ger mig, jag lägger ner yxan jag skulle inte ha rest...Ta vad du vill, mina lungor om det är priset, men nu orkar jag snart inte mer.