En smittads dagbok del 4
Dag 9 Lördag: Mådde betydligt bättre än dagen innan iaf och detta skulle visa sig bli min första helt feberfria dag. Men jag tröttnade på den så envisa huvudvärken och började ta ipren igen, trots att dess antiinflammatoriska effekt eventuellt skulle kunna minska kropens försvar mor viruset. Men nu struntade jag i om jag satte krokben för mitt immunförsvar, bara jag fick lindra huvudvärken lite lite en stund.
När nu febern get vika gjorde istället magsymptomen come back, så jag kunde ändå inte gå någon längre sväng med hundarna eftersom jag behövde hålla mig i närheten av en toalett, frustrerande. Och med längre promenad menar jag 30-40 min, inte 2h. Barnen kom förbi med T och de gick ut med hundarna. Sen gick grannarna ut med hundarna, så idag har de fått lite välbehövd stimulans. Och jag med för den delen! Bara att få prata med andra människor över staketet gör jättemycket för att förgylla mina dagar i isolering.
På besöket på akuten föregående dag hade de mätt min puls, och även om de tyckte 77 var en bra puls gillade jag inte riktigt att den låg så pass långt över min vilopuls. På lördagen kom jag på att min smartwatch (som jag inte använt sen jag blev sjuk) har pulsmätare, så jag satte på mig den. Först låg pulsen på 58, men när jag suttit still några minuter började den istället pendla mellan 48-52, dvs precis där den ska vara!
En underbar vän levererade pizza till mig, och det är det första som har smakat riktigt bra sen jag blev sjuk! Inte ens kaffe är gott, och då är det illa! Men smakbortfall står även det med på ganska långa listan på covid-19 symptom. Jag tror aldrig jag uppskattat en pizza så mycket som jag gjorde den kvällen.
Dag 10 söndag: Läget ungefär som på lördagen, kanske lite bättre med andningen. Grannarna packade in mina hundar i sin bil för att ta med dem ut i skogen, men precis när de skulle åka såg vi T och mina barn närma sig.
"Åk ändå, INGET slår skogen" sa jag. När barnen och T kom fram hälsade de på mina grannar och jag förklarade att de skulle på utflykt till skogen. T sa inget då, men så fort de åkt började han beklaga sig "Kune de inte ha lämnat en hund åtinstone? Måste de ta all 3? Det var fult tycker jag". Jag lät bli att berätta att det var jag som sagt att de skulle åka. Och vaddå lämna kvar en hund, hur skulle jag välja vilken av mina hundar som skulle missa det stora skogsäventyret? Men som vanligt handlar hans värld bara om honom, så en hund borde ha stannat för att han ville låna en hund.
Jag stog ute i trädgården i foppatofflor och strumpor och försökte småprata, bland annat berättade han för mig att jag inte ska plantera tujjahäck (som är min plan) utan bygga staket istället. Jaha tack för det rådet, vart fick han luft ifrån? Nåväl, när jag gick in var jag iskall om fötterna, men tänkte inte så mycket på det. Efter en halvtimme var de fortfarande lika kalla så då tog jag på raggsockar utanpå. 30 min senare började jag massera fötterna, men det hjälpte inte heller. Då tog jag ett fotbad och äntligen blev de varma igen. Jag var noga med att torka dem och sötta på dubbla strumpor igen så fort jag badat klart dem, men ändå var de 30 min senare som isbitar igen. Nu började jag bli lite orolig, det här var inte likt mina fötter. De blir ju ofta kalla när man åker skidor, men då brukar de få upp värmen igen av sig själva bara en liten stund efter att jag kommit in. Och eftersom kalla fötter/händer är ett tecken på sämre blodcirkulation bestämde jag mig för att ringa 1177, IGEN. tredje gången på en dryg vecka! Det är nytt personligt rekord by far.
Det var 70 min kötid, och när jag kom fram sa jag direkt
"Nu hoppas jag att du ska säga att jag är fånig och inte behöver oroa mig, men jag vill ändå stämma av." Sköterskan skrattade förvånat men vänligt, kanske inte det vanligaste sättet deras samtal börjar på. "Jag har antagligen covid-19, och nu har andningen blivit lite bättre, men trots fotbad och dubbla strumpor är mina fötter iskalla. Och eftersom det kan vara ett tecken på sämre blodcirkulation ville jag ändå ringa." Och sköterskan sa precis det jag ville. Hon sa inte att jag var fånig, men hon sa att om fötterna inte var svullna också var det ingen fara. Men om de blev kalla och svullna var det ett tecken på att hjärtat inte riktigt klarade sin uppgift.
"Men du behöver få igång blodcirkulationen! Upp och rör på dig, ta promenader, bara du håller 2 meters avstånd till alla. Att ligga i soffan blir man inte frisk av. Och ansträng dig och ta djupa andetag så du verkligen ventilerar lungorna".
När vi lade på kände jag mig mycket lugnare, nu visste jag vad jag skulle hålla koll på. Och svullna var fötterna inte.
