En smittads dagbok del 5
Dag 11, måndag: Vaknade med den aldrig svikande huvudvärken, och hostan såklart. Och med iskalla fötter, men nu bekymrade det mig inte, eftersom jag lärt mig att det är ofarligt. Hade ett skypemöte eftersom jag bestämt mig för att börja arbeta hemifrån, mer av ekonomiska skäl än beroende på hur jag mådde. Mötet tog 40 minuter, jag hostade i stort sett non-stop och efteråt var jag helt slut. Helt överraskande kom en av mina grannar (inte de som hjälpt mig med hundar och att handla) och ringde på och lämnade ett paket med 2 semlor! Jag blev rörd till tårar av den gesten (och då är jag egentligen inte så förtjust i semlor ens). Min initativförmåga har krympt till obefintlig, och stor del av dagen kändes det som om jag bara satt och stirrade på min dataskärm utan att fatta vad jag skulle göra med den.
Dag 12, tisdag: Huvudvärk och hosta, men andningen kändes så bra att jag ett tag trodde den var helt som vanligt igen. Men när jag åt lunch och var tvungen att ta en andningspaus mitt i en tugga så förstod jag att det ändå återstår en bit. På min dagliga hundrastningspromenad lyckades min ygnsta hund slita sig ur kopplet precis när en dam (gissningsvis 50 år) passerade. Min mardröm just nu!! Då kunde jag ju ite hålla mitt anvisade avstånd på 2m, utan var tvungen att gå ända fram. Jag var noga med att köra ner munnen innanför jackkragen och att titta bort så mycket som möjligt från damen. Hon bara skrattade och tyckte min hund var jättesöt. Jag fick tag på Z (hunden) efter två snabba steg. Skulle jag berätta om min sjukdom för damen? Nej, att börja prata med henne skulle ju bara öka risken för smittöverföring, så jag grabbade Z i nackskinnet och drog bort henne och mumlade inifrån jackan "Förlåt så hemskt mycket". Jag hade inte pulsklockan på mig, men jag gissar att den låg på 140 eller så. SEn nästa obehagliga upplevelse. Under promenaden ringde T. Han ville att jag skulle komma hem till honom och prata förstånd med Stora som slagit Lilla.
"Men jag är ju sjuk!" sa jag förvånat.
"Jamen vi kan vara ute i trädgården. Orkar du gå hit?" frågade han som om det ore den enklaste sak i världen. Mina dagliga promenader med hundarna är ca 500m, att gå till T är nog 2 km enkel väg. Plus mina promenader går bort från byn, ut över fälten där jag har god uppsikt och kan undvika möte. Att gå mot T skulle vara att gå rätt igenom byn, kanske skulle jag klara det utan möten, men kanske inte. och det var inte en risk jag var villig att ta. Hur som helst hade jag ingen ork för det. Och exakt vad ville han att jag skulle säga? Jag känner mig lika handfallen jag. Så jag föreslog istället att vi skulle vända oss till komunens råd och stöd.
"Nej vi ska inte blanda in någon tredje part. De fattar ändå ingenting!" sa han precis som jag gissat. När jag kom in skrev jag ändå ett mail till råd och stöd. Efter den persen med Zs äventyr och Ts orimliga önskan var krafterna slut för den dagen.
Dag 13, Onsdag.Fortfarande huvudvärk och hosta, jag lyckades dock ha två skypemöten och hostade inte så mycket under tiden. Sen försökte jag skriva på en rapport, men jag hade ingen motivation. Var är min vanliga drivkraft?! I vanliga fall gillar jag att skriva rapporter, att få sammanfatta och "visa upp" vad jag kommit fram till. Nu kunde jag inte för mitt liv begripa varför jag skulle skriva den där rapporten, trots att det är en väldigt viktig rapport. Jag fick jobba ca 30 min, lägga mig och vila 30 min, och så höll jag på. På eftermiddagen sken solen och jag bestämde mig för att ta en paus och gå ut i solen och hoppades att det skulle ge mig lite styrka. Då fick jag syn på en stor kruka som spruckit eftersom jag låtit den stå ute över vintern. Den hade stört mig länge, och nu fick jag för mig (vansinne?) att detta var rätt tillfälle att ta itu med den. Så jag grävde upp plantan av gräslök som växte i den och satte över till en annan kruka, tömde ut jorden i min rabatt och ställde krukan vid mitt staket, redo för att slängas så fort jag är välkommen på en återvinnigsstation. Och sen gick in och lade mig i soffan, helt slut men ändå gladare än på länge. Och då fick jag mitt straff, feberkänningar! Jag var helt övertygad om att jag fick feber igen, benen domnade bort och jag huttrade och svettades om vart annat, men när jag kollade hade jag ingen feber. Skönt det iaf, för det hade känts som ett stort steg i fel riktning. Men illa nog att kroppen reagerade så starkt med att visa vad de tyckte om en 20 minuter lång lättare ansträgning. Ibland känns det som om jag aldrig kommer bli frisk igen.
Dag 14, torsdag: Kanske var det föregående dags straff som kvarstod, men jag kände mig inte ett dugg bättre, snarare lite sämre igen. Orken var som bortblåst, hosta och huvudvärk fortfarande där. andningen bra trodde jag, tills en av hundarna kom och lade sig på mitt bröst och jag fick ångestkänslor av att inte kunna få luft. I vanliga fall älskar jag när de kryper upp på mig så för att mysa, nära nära. Mot kvällen kände jag mig så vissen att jag stängde ner jobbdatorn och la mig och sov middag. Det har jag inte gjort sen febern försvann.
