En smittads dagbok del 6
Men så när jag kom hem kom bakslaget, huvudvärk och enorm trötthet. Så det blir nog en hel vecka till i karantän... Efter gårdagens meltdown har jag iaf tagit mig samman och tja, accepterar läget. Jag hade bestämt med min dejt att han skulle komma och besöka mig, och jag längtade efter det hela dagen! Men så när jag la mig i soffan med frossa och värkande huvud började jag undra om jag skulle orka, fast det var något jag verkligen ville. Tanken var att han skulle sova över, och jag kände att det blev för mycket. Lite ironisk kanske men när jag mådde så här dåligt vill jag hellre sova själv. Så jag skickade sms och frågade om det var ok att han kom förbi några timmar och kollade på film, men inte sov över. Skulle han bli sur nu? Känna sig förolämpad eller bortvald? Så som T skulle reagerat om det gällt honom. Men min dejt är inte T, och han svarade att självklart gick det bra.
Han dök upp en timme senare och hade pizza med sig som vi bestämt. Vi satte oss i köket och jag var såklart jätteglad att se honom igen och han visade tydligt detsamma, men då hade alvedonen och iprenen jag tagit börjat verka, med den effekten att jag istället för frossa svettades floder. Så samtidigt som vi pratade och tittade varann djupt satt jag och gång på gång torkade svetten från pannan. Av pizzan fick jag i mig ca en 5te del, vilket kändes dumt när det var jag som bett om den...Sen gick vi och satte oss i vardagsrummet och tittade på en film. Filmen var helkass, men det var ändå så himla underbart! Jag låg med huvudet mot hans axel, nära men ändå så jag andades bort från honom. Några timmar senare sa vi hej då och jag gick och lade mig med ett leende på läpparna.
Dag 17 Söndag: vaknade utan huvudvärk men även utan ork, men gladare än på länge. Spenderade förmiddagen i TV-soffan (är inne på säsong 6 av Homeland) och somnade till. Bästa grannarna i världen tog med hundarna på utflykt till Björklinge! Blir så glad av hjälpen jag får med hundarna. Visseligen är jag ju plötsligt hemma 24/7, men särskilt olig matte är jag inte.
Barnen kom vid lunch, och nu är jag så pass pigg att jag blev glad att ha dem hos mig. Och blev de inte smittade förra gången de var här borde de inte bli det nu heller hoppas jag, så den oron har jag släppt. Förra gången de var här frågade Lilla när jag skulle bli frisk.
- Nästa gång ni kommer till mig kommer jag vara frisk!
Trodde jag...På eftermiddagen var Stora och lekte med en kompis. Jag stämde av med mamman på sms att det var ok trots situationen, och blev så glad för Js skull att det var det. När man har corona kan man inte ta för givet att någonting är ok. Jag och Lilla pysslade i trädgården i nästan en timme, och det är ett stort framsteg att jag orkade det! Efteråt var jag trött och hade begynnande huvudvärk, men det var det värt! Hostar fortfarande en del, men inte alls lika mycket som tidigare. Och trots att andningen känns bra har jag fortfarande ett tryck över ryggen.
På kvällen ville Lilla baka, vilket jag egentligen inte hade ork till. Men att vara förälder är ju att gång på gång genomföra saker man egentligen inte orkar... Och vi enades om cornflakeskakor, vilket tog ca 10 min så det klarade jag av och hon blev nöjd!
Dag 18 måndag: om de två senaste dagarna varit 2 steg frammåt så var det ett stort kliv bakåt idag. Huvudvärken tillbaka, fast ganska mild ändå på förmiddagen. Började nästan undrar om det är psykologiskt, att jag haft en hel helg nästan utan huvudvärk och så när jag sätter mig med jobbdatorn på måndag dyker den upp igen...Tror dock snarare att det är koncentrationen och att fokusera som utlöste den. "Är det så här det känns att ha adhd, att bara kunna koncentrera sig 10 min i taget? Herregud vad jag känner med dem i så fall, jag står ju knappt ut nu, trots att jag vet att dte är temporärt!"
På eftermiddagen hade jag en stund med barnen när jag mådde riktigt bra, så vi pysslade i trädgården. Rätt tungt arbete (jag har visst råkat nätshoppa 12 m tujahäck, och då måste ju den gamla sågas ner...) men jag tog det verkligen lugnt och i en takt som kändes bra, med betydligt fler pauser än jag är van vid och kände efter att det kändes ok innan jag fortsatte. Sen gick vi in och tittade på TV. Eller barnen tittade, mitt huvud dunkade så jag var tvungen att blunda. Inte ens när Stora skrattade och ville visa mig något kunde jag titta upp. 2 alvedon påverkade inte läget alls, men efter en ipren också kändes det bättre.
När jag läste godnattsaga för Lilla kändes andningen som vanligt, men när jag sen skulle läsa för Stora fick jag lägga in andningspauser, så som jag gjorde för en vecka sen. Och trycket över bröstkorgen var tillbaka. Tog nässpray trots att jag knappt är snuvig, men det hjälpte ju såklart inte. Ok, det kanske var synden som straffade sig/mig själv, men det hade varit mer pedagogisk om straffet kom direkt. Då skulle jag ju lägga ner motorsågen med en gång. Och de andra 23 timmarna på dygnet hade jag ju tagit det lugnt...
Dag 19 tisdag: Fortfarande lite tung andning när jag vaknade vilket var en besvikelse eftersom andningen alltid är som bäst på morgonen, bara lätt huvudvärk och definitivt mindre hosta. Noll koncentrationsförmåga och ingen ork. Börjar bli så knäpp på isoleringen att jag ibland tänker " Nä nu får det vara nog, nu skiter jag i att vara sjuk och åker till Ikea och handlar!" Självklart GÖR jag inte det (skulle aldrig falla mig in) men det är en lättnad att få tänka så, att låtsas ge upp och vara i den känslan några minuter innan man kliver tillbaka in i verkligheten igen. Precis som när det var som värst med T tyckte jag det var skönt att tänka "Nej nu ger jag upp barnen, han får hela vårdnaden och jag begär inget umgänge, bara han lämnar mig ifred!". Trots att jag såklart aldrig någonsin skulle göra det heller. Och det här gav samma känsla av tillfällig lättnad, att tänka att jag kan välja att inte vara sjuk och bete mig som om jag inte var det.
Ibland önskar jag att jag hade en röd varningstriangel på huvudet där det stod OBS corona! Alla mina grannar känner till situationen och pratar gärna med mig utomhus, men på minst 5 meters avstånd. När jag och barnen jobbade med häcken kom en ca 20årig kille gåendes med sin hund och innan jag hann blinka stod han brevid mig för att låta hunden hälsa på våra hundar. Jag tog snabbt några steg åt sidan. Borde jag berätta? Nej jag orkade bara inte, plus att inleda ett samtal ökar risken att faktiskt sprida viruspartiklar. Jag vet inte hur många samtal/sms/mail jag inlett med frasen "Jag har antagligen covid-19 så..."
Att få en massa välvilliga råd till svar har jag inget emot, men väldigt många vill då plötsligt kritisera Sveriges agerande. Antingen att det görs för lite eller för mycket, eller fel saker. Personligen tror jag starkt på Sveriges sätt, men oavsett är jag less på att diskutera det med främlingar...
T ex skulle jag vilja hämta ut min husvagn från vinterförvaring, och det skulle lätt gå att lösa med att jag håller mig utomhus och 2m ifrån personen som har ladan där den står. Men jag orkar bara inte börja ytterligare ett sms med att förklara min situaton och fråga hur han ställer sig till att jag hämtar den men håller avstånd, så den får stå så länge. Nu kanske folk undrar vad i allsindar jag ska med min husvagn till, resa kan jag ju inte och ska man inte även om man är frisk. Men jag vill vårpyssla om den! Sätta upp grdiner vädra sängkläder osv osv. Fast med tanke på min begränsade ork är det kanske tur att jag inte har den är :)
