En smittads dagbok del 9
Dag 26, tisdag: Före påsk hade jag hoppats att jag skulle vara tillbaka på jobbet den här dagen, Och in i det sista försökte jag känna efter om jag inte möjligtvis kanske var symptomfri? Fast jag ska ju ha 2 symptomfria dagar hemma, innan jag får besöka verkligheten igen, Och det gick inte att påstå att jag varit det. Enda dagen jag egentligen vat symptomfri var på fredagen, men sen blev jag ju sämre igen på lördagen. Så det blev ytterligare en jobba hemifrån dag, åh vad jag är less på dem nu! Jag kan tycka det är skönt att jobba hemifrån kanske en dag i månaden, men inte i 3 veckor!! Efter arbetsdagens slut (vilken som vanligt innehöll flera vilopauser i liggande ställning) tog jag samma 4 km hundpromenad jag tagit kvällen innan. Trots att jag går jättesakta så är det ändå skönt att känna att jag rör mig igen. Och även den här gången gick det bra, inga bakslag. Jag började fundera mer och mer på mitt coronatest, att de inte hört av sig än betydde det att testet var negativt?! Och att jag hade min nyckel till frihet? Men då måste jag ju först på ett eller annat sätt få det bekräftat att det var analyserat. Hur nu det skulle gå till. Men jag bestämde mig för att vänta till onsdag innan jag började med mina efterforskningar. För i sanningens namn var jag fortfarande inte symptomfri, så jag var fortfarande inte närmre att bryta mig ur isoleringen, så då satte jag istället hoppet till testet.
Dag 27: Huvudvärk direkt jag vaknade, ytterligare en förlorad dag med andra ord. Och mer hosta än vad jag haft sen före påsken, så galet frustrerande när det går åt fel håll Men nu hade jag en annan lösning i sikte. Även om läkaren sagt att de bara skulle kontakta mig om provet var positivt, så måste väl svaret loggas i sjukhusets journalsystem, även om det sen inte fördes över till 1177. Helt maniskt loggade jag in på 1177 minst 2gr/timme för att kolla om något svar kommit. Men jag vet att det är långt ifrån alla provsvar som kommer in där, så jag ville ha tag på någon på Närakuten och fråga. Men det visade sig vara i det närmaste omöjligt!! De har inget telefonnummer på nätet, 1177 kan inte koppla dit. Jag testade att ringa akuten efter tips från en vän som jobbar där, en jättetrevlig sekreterare sa att vi jag skulle ringa växeln igen och at de skulle kunna koppla mig till Närakuten. Jag ringde igen, men nej de kunde inte koppla! För varje misslyckat besök blev jag bara mer besatt av att få veta, hur svårt skulle det kunna vara!? Och eftersom de inte hört av sig själva måste det ju vara negativt, jag behövde bara få det bekräftat, och så skulle den här eländiga karantänen vara över! Någonstanns fanns det en liten frisk röst som viskade att jag sprang händelserna i förväg, att jag egentligen inte visste något alls.Men den lyssnade jag inte på. Jag såg bara möjligheten framför mig.
Tog min 4 km promenad och det gick bra. Insåg att jag fick ge upp mina försök för dagen, och då kom ångesten. Jag började vanka av och an hemma, var överjordiskt trött men hade ingen ro att sitta still ändå. Jag var så arg, besviken och frustrerad. Det var ju ändå MIG provet var taget på, hur kunde jag inte ha rätt att få veta om det analyserats?! Gjorde något jag inte gjort på länge, hällde upp ett glas vin för att lugna mina oroliga nerver, utan att tänka på att hostmedicinen jag fått utskriven innehåller efedrin och kanske inte borde blandas med alkohol...Skomakarens barn är sämst skodda!
Dag 28 torsdag: Fick via en vän ett internnummer till närakuten och fick först prata med en sekreterare som var allt annat än hjälpsam. Det enda hon var intresserad av var att få veta hur jag fått numret. Men sen fick jag prata med en jättetrevlig sjuksköterska, som visserligen inte kunde ge mig svaret, men hon kom med en hel del intressant information. Bland annat att provet kan ta upp till 14 dagar! Och att dess tillförlitlighet är så dålig som 60%, så även om det skulle vara negativt är det inte ett bevis att jag är smittfri, utan jag måste enda stanna hemma dessa två symptomfria dagar. Och när hon sa det, så släppte min besatthet. Ok, det skulle ändå inte bli min flyktväg. Så när vi lagt på kände jag mig faktiskt lugnare. Och ironiskt nog kunde kanske detta bli min första symptomfria dag, hela förmiddagen gick utan några tydliga sjukdomstecken. Förutom att jag är sjukt okoncentrerad, och kan inte fokusera mer än 10 minuter åt taget. Men det kan ju också vara en följd effekt av att jag varit "instängd" i 4 veckor...
På eftermiddagen tog jag min vanliga 4 km promenad och dessutom gick jag förbi T och sa hej till barnen. Och det skulle jag inte ha gjort! Jag kände att jag var rätt slut när jag kom dit, fick be om något att dricka och att sätta mig ner en stund. Sen gick det endå ok att gå den 10 minuter långa promenaden hem. Men när jag kom hem kom bakslaget som ett hårt slag i magen, eller över ryggen snarare. Tryck över lungorna, från ryggen, och ansträngd andning. Jag låg i soffan och fick koncentrera mig på andningen, vilket jag inte behövt sen i lördags. "Men va fan, ska jag behöva åka in IGEN?! Men nej, jag har ju vid två tillfällen känt så här eller tillochmed värre och ändå haft 99/100% syremättnad, så det finns ingen anledning att tro att den inte skulle vara bra nu. Och det har jag förstått av mina två läkarbesök, att hur jobbigt man har att andas anses inte viktigt, så länge syremättnaden är bra finns ingen anledning till oro. Men där rök den symptomfria dagen...Efter 2.5h i soffan med tydlig andningspåverkan lättade det plötsligt igen, och nu har jag bara ett svagt tryck kvar.
