ofredad.blogg.se

Alltså covid-19 har gjort mig mer förvirrad och mer disträ än någonsinn!! Häromdagen höll jag på att  bränna ner mitt hus när jag lämnade en stekpanna med nuggets på högvärme, gick ut i trädgården för att hämta något och stannade där tills en stark doft av bränt spred sig hela vägen ut från köket... Och varje dag tappar jag tankar mitt i! Och detta blogginlägg skrev jag men publicerade aldrig, så det ska egentligen vara före det senaste inlägget...

Jag har insett att den rådande situationen med Coronavirus nog kommer bli något vi minns långt framöver så jag har bestämt mig för att skriva ner mina egna upplevelser i dagboksform. Så det blir lite upprepning från förra inlägget, men jag vill ha allt samlat så så får det bli.

Dag -4, Söndag 17 mars, det misstänkta smittotillfället: När vi kvällen före fått besked att Frankrike skulle stänga ner alla liftsystem med omedelbar verkan, och vi därför skulle flyga hem nästa dag, var reaktionen en enorm personlig besvikelse. Årets största höjdpunkt gick upp i rök mitt framför oss! Men när vi kl 09.00 söndag morgon steg in genom dörrarna på Geneves flygplats tappade jag hakan. Vilket kaos! Vad mycket folk! Allihop ihopträngda i köer i den relativt lilla flygplatsen.  Det var också då det sjönk in vilka enorma konsekvenser beslutet att stänga ner franska alperna fick, inte bara för alla besvikna skidturister, utan framför allt för alla de som bedriver verksamhet i någon av de franska alporterna Val Thorens, Val D'Isere, Tignes, Les Arces, La Plagne, Charmonix, Argentiere m.fl.. Inga kunder till pubar, restauranger, kiosker, mataffärer, apotek ja allt det som bedrivs i de små samhällena som byggts upp runt skidturismen. Och samtidigt, det galna i att en smittskyddsåtgärd för samman så mycket folk på en och samma plats. Tanken "Jag kommer bli smittad" flög genom mitt huvud men jag insåg att jag inte hade något val, jag måste in i flygplatsen för att ta mig hem. Men ingenstans såg jag någon som hostade/nös/snorade, och jag använde desinfekterande våtservetter så fort jag rört vid något så kanske skulle jag klara mig ändå... Jag hittade ett utomhusfik där jag satt i några timmar, och att vara utomhus måste väl vara bra? Det används ju frekvent för att minska smittspridning mellan barn. Men sen var jag ju tvungen att gå in och igenom säkerhetskontrollen, tillsammans med hundratals andra människor. Flyget vi ombokats till tog oss till Frankfurt, där vi bytte till ett annat plan. Ett nytt land, en ny flygplats och ännu mer människor, ännu fler potentiella smittbärare. Jag var hungrig så jag köpte en macka, expediten hade blåa plasthandskar på sig. Var det dumt? Borde jag stått ut med hungern för att ta bort ett smittotillfälle?

När vi väl landade på Arlanda var även den flygplatsen relativt välbesökt, och av någon underlig anledning delade vi bagageband med 3 andra flighter, medans andra bagageband stod helt stilla. Detta ledde såklart till att onödigt mycket folk trängdes runt samma bagageband i väntan på just sin väska. Jag hade bilen på Arlanda så jag kunde köra hem, packa om det lilla jag behövde, ta bussen till Uppsala central och sedan natttåget till Åre. Vid denna tidpunkt hade det ännu inte ens kommit på tal att begränsa inrikesresor, och att åka till Åre såg jag inte som något smittohot. Ändå var det med viss lättnad jag upptäckte att de andra två sängarna i min kupe var tomma och jag hade rummet för mig själv. Konduktören knackade på och kom in i rummet och ställde sig på vad som normalt skulle anses som integritetskränkande tätt inpå mig, pga det lilla rummet vi befann oss i. Men hon verkade frisk. I korridoren hängde 2 killar och drack öl, de sökte kontakt med mig när jag trängde mig förbi för att nå toaletten. Jag svarade artigt men lite distanserande, nu ville jag sova! Även de verkade helt friska.

Dag 0, Torsdag: Mådde kanon när jag vaknade på morgonen, och så fortsatte hela dagen, den sista av fyra underbara dagars skidåkning! Vid klockan 19 när jag satt på tåget påväg hem från Åre började det kittla lite i luftrören och jag fick en lite försiktig rethosta. "Irritation av fjällluften" tänkte jag obekymrat, något jag fått många gånger förr. Fortfarande pigg, klar i huvudet och inga andra symptom. Lite lättad konstaterade jag ändå att tåget var väldigt glesbefolkat, ingen satt varken bredvid framför eller bakom mig och konduktören närmast sprang genom vagnen så ingen verkade reagera på min hosta. Vi blev stående stilla mitt ute i skogen för att kompressorn på tåget pajat, men den händiga lokchauffören, fick vi veta, lyckades fixa den. På bussen hem från stationen var jag enda passageraren och eftersom man numer går på i mitten var jag inte i närheten av chauffören.

Dag 1, Fredag: Skulle egentligen varit på plats på jobbet men pga rådande rekommendationer valde jag att jobba hemifrån. Bara som en extra säkerhetsåtgärd, det var ju bara fjällluftsymptom... Eftersom jag hade jobbdator och alla papper på arbetet var jag dock tvungen att ta bilen in och hämta dem. Jag mötte inte en människa, jag tog mina saker och gick ut till min bil. På väg hem (och detta skaver verkligen i mitt samvete, hur kunde jag vara så dum?!!!) stannade jag och gick in på Ica Kvantum. "Oj va mycket äldre här är, ska inte de hålla sig hemma? Jag får se till att hålla avstånd" tänkte jag, fortfarande 100% övertygad om att jag inte var smittad. Jag köpte mycket frukt för att kunna boosta immunförsvaret, så skulle säkert symptomen vara borta nästa dag tänkte jag. Jag har letat i mitt minne, rörde jag några andra varor än de jag tog med mig hem, nej, jag tror inte det. Men jag rörde ju självscanningsautomaten och kortläsaren. Och självklart fick jag en fullständig avstämning denna dag, så kassörskan rörde alla de varor jag rört vid. Hon var väldigt trevlig och vi samtalade en hel del under avstämningen.

Att jobba hemma gick utmärkt, lite hostattacker men inte mer. Jag mådde så bra att jag faktiskt planerade att ta en joggingtur på kvällen. Så här i efterhand känns det lite smått absurt. Framåt kvällen började en huvudvärk komma smygande och jag vet att jag tänkte "Ush, jag mår verkligen inte bra...Kan det vara det alla pratar om? Nej, antagligen är jag bara slut efter resan"

Dag 2, Lördag: Vaknade med en sprängande huvudvärk, samma känsla som spänningshuvudvärk men likt migrän i styrka, 38.0 i feber och med ett tryck över bröstet. Ungefär som om en av mina hundar hade legat med hela sin tyngd på min bröstkorg, och därmed gav ett motstånd till att andas (fast ingen av dem låg där). Och då visste jag. Jag hade ingen snuva, så någon förkylning var det inte, inte halsont så ingen halsinfektion heller. Vanliga influensan är jag vaccinerad mot, visst det är inte ett 100%-igt skydd men eftersom jag inte hade så hög feber och inte värk i kroppen men däremot den fruktansvärt envisa torrhostan så passade symptomen helt enkelt bättre in på det folk nu skyr som pesten: Corona. Så de fick rätt ändå, alla de som tyckte jag skulle avstå resan! Fan också! Jag som varit så noga med handhygien! Och inte haft någon hostande i närheten av mig! Och barnen skulle ju komma till mig från sin pappa idag! Jag skickade genast mail och frågade om han kunde behålla dem åtminstone till måndag, för att minska risken att de skulle smittas. Han svarade att han kunde behålla dem till söndag så hade vi mötts på halva vägen. Jag hade ingen ork att bli varken ledsen eller arg, mer uppgiven. Huvudvärken hindrade mig från att se på TV, läsa längre texter eller att överhuvud taget fokusera på någonting. Efter ett toalettbesök kunde jag lägga till symptomen diarre på listan. Jag började googla, i ett fåfängt hopp om att hitta meningen "Har du diarre kan det absolut inte vara Covid-19, då är det ett annat virus". Eftersom jag arbetar inom branschen vet jag ju att så uttrycker man sig aldrig, men hoppas kunde man ju. Istället hittade jag motsatsen, en studie som visade att 50% av Covid-19 patienterna i undersökningen upplevt antingen diarre eller illamående.

Ringde 1177 för att höra om jag borde åka in till det beryktade gula tältet pga den påverkade andningen. Jag skämdes lite av att ringa dit nu när man läst om vilken enorm belastning de har, men gjorde det ändå. Jag fick prata med en jättetrevlig sjuksköterska, som verkligen tog sig tid och inte visade på något sätt att hon var stressad. Hon höll med om att det jag beskrev med stor sannolikhet tydde på Covid-19, men sa att det var först om jag fick allvarliga andningsbesvär jag skulle åka in. Och eftersom jag inte är riskgrupp skulle de inte testa mig. Hon var dock noga med att påpeka flera gånger att om jag blev mycket sämre skulle jag ringa 112, om jag blev lite sämre kunde jag kontakta 1177 på nytt. Hon sa också att hon skulle ringa tillbaka efter några timmar för att kolla hur det var med mig.

Dag 3, Söndag:Läget oförändrat mot lördagen, 38.0 i feber, med den stora skillnaden att jag hittade två citodonsuppar som jag hade kvar efter hjärnhinneinflammationen för några år sen. Tog en av dem och en timme senare hade den vedervärdiga huvudvärken gett sig! Eftersom jag bor i hus kan jag gå ut i min trädgård, även i isolering. Så det gjorde jag. Min ena granne ropade hej över staketet, på ca 10m avstånd.

  "Oj du ser sjuk ut!" sa han innan jag ens hann säga något själv. Lite senare kom en annan granne förbi.

"Den där hostan låter inge vidare du..."

“Nej håll dig på avstånd!”

“Är det Corona?”

“Med stor sannolikhet, ja”

In i det längsta hoppades jag att mitt ex skulle ta sitt förnuft till fånga, men icke. Kl 13 kom han och lämnade över barnen. Han höll sig på minst 5 meters avstånd från mitt staket, men att skicka in barnen såg han inget problematisk i. "Kasta dem rakt in i lejongapet" tänkte jag. De var ovanligt lugna och tysta för att vara dem. Någon timme senare sa äldsta dottern till mig:

- Men mamma, är Corona farligt för dig?

- Nej lilla vän, det är det INTE. Om jag skulle blivit jättesjuk så skulle jag redan ligga på sjukhus nu, så jag tillhör tydligen dem som inte blir så sjuka.

- Bra! För jag vill ha kvar min mamma....

Lilla älskade ängel, att hon oroat sig så! När jag sa det där om sjukhus så trodde jag på det, senare samma dag lärde jag mig att de flesta som blir inlagda på sjukhus blir det efter ca en veckas sjukdom...

Vi satt ute i trädgården en hel del, varvat med TV. Jag mådde efter omständigheterna oväntat bra ändå, jag började till och med olja om altanen efter att en jättesnäll granne langat olja till mig. PÅ kvällen tilltog trycket över bröstkorgen något, men inte mer att det var lite besvärande, som en irriterande fluga som vägrar lämna en ifred.

Dag 4, Måndag: Mådde pyton när jag vaknade, fortfarande bara 38.0 i feber men kände mig helt vimmelkantig. Lyckades få iväg barnen till skolan (direktiven från 1177 var att de ska gå i skolan så länge de inte har symptom). Stupade ner i soffan och där blev jag liggandes till det var dags att hämta barnen, då fick jag tvinga mig upp. Vid alla hämtningar och lämningar stannade jag såklart i bilen, barnen fick själva gå in till/ut från fritids. Värmde risgrynsgröt till middag, ett äpple var vad jag fått i mig till lunch. Chattade mycket med en vän som också haft Corona, men blev smittad ca 1 vecka före mig (på Stockholms tunnelbana). Det gav styrka, som om hennes väg vore facit för hur jag skulle få det, trots att våra upplevelser redan var rätt olika. Men hon beskrev också huvudvärken som vidrig. Jag chattade även med andra vänner, vilket gjorde att isoleringen inte alls kändes så ensam och tom som jag föreställt mig. På kvällen läste jag varsin godnattsaga för barnen, de somnade och så gick jag in till min egen säng och la mig. Och då kom de värsta andningsbevären hittills. Jag fick luft men varje andetag bjöd på ett motstånd som var så pass kraftigt att ångesten började vakna och alla möjliga tankar flög runt i mitt huvud. "Vad är ALLVARLIGA andningsbesvär egentligen, är det här det? Eller är det när man blir blå om läpparna och verkligen kippar efter luft? Vad gör jag om jag blir ännu sämre, barnen ligger ju och sover! De kommer bli vettskrämda om jag ska dra upp dem och släpa iväg med till någon barnvakt. Och vem skulle det vara? Vem vill ta hand om en coronasmittads barn? Om jag somnar och andningen blir akut sämre, finns det en risk att jag dör i sömnen då? Det kan det väl inte göra, då vaknar jag väl med panik?!" Obehaget i bröstkorgen, ångesten och de oroliga tankarna till trots så somnade jag så småningom. Men jag drömde hemska mardrömmar om att jag låg på golvet i en sjukhuskorridor och chippade efter andan, men ingen sköterska eller läkare hade tid med mig, de hade allvarligare fall att ta hand om.

Dag 5, Tisdag: Vaknade och mådde ändå betydligt bättre än föregående dag, det var bara en mindre kraftansträngning att få iväg barnen till skolan. Jag vaknade feberfri, tog alvedon mot huvudvärken men någon timme senare hade jag 38.0 igen. Och det nya för dagen var att hostan börjat göra ont, fruktansvärt ont. Det hjälpte lite om jag tryckte en knuten näve mot bröstbenet, så det blev dagens dans, ett "move" jag utförde 100tals gånger under den dagen. "Jag vill ha Cocillana!! Jag står inte ut!" tänkte jag, men självklart gjorde jag det. Eftersom det inte fanns något alternativ. Trycket över bröstet var där hela tiden, men inte alls lika starkt som kvällen innan. När barnen kommit hem tog vi ut hundarna på en grusplan ca 100 meter ifrån mitt hus, där jag hade god uppsikt åt alla håll ifall någon skulle kunna närma sig. Hundarna jagade varandra som galningar, de behövde verkligen komma ut utanför trädgården! Och jag och barnen skrattade åt deras tokigheter. Det kändes som en evighet sen jag skrattat sist! Själv var jag helt slut efter den 20 minuter långa utflykten. Till kvällsmat blev det korv med bröd och sedan TV resten av kvällen. Att dra ner på skärmtid är inte aktuellt i dagsläget. Båda barnen är fortfarande helt symptomfria.

Pausar där för idag, detta är mer än jag åstadkommit på alla andra sjukdagar tillsammans!