ofredad.blogg.se

Jag fortsätter där jag slutade igår. Jag tycker man borde lägga till trögtänkthet bland symptomen. Visst skulle det kunna vara en följd av febern, men jag har ju inte så hög feber, så jag tycker det förtjänar att stå för sig själv.

Dag 6, Onsdag. Vaknade feberfri och även om huvudvärken, trycket över bröstet och hostan fortfarande var där som min trogna följeslagare kändes det som ett framsteg. Men till min enorma lättnad hade smärtan i samband med hostan släppt! Jag tog 2 alvedon mot huvudvärken och efter att ha skjutsat barnen till skolan la jag mig i soffan. Någon timme senare hade ajg feber igen, 38.0. Lite lustigt att det alltid blev just 38.0. Jag hyrde "Borta med vinden" och såg att den var nästan 3h och 40 min lång! Inga poblem. är det något jag har så är det tid! Anledningen att jag hyrde just den var att jag kommit och tänka på den när jag skulle beskriva för en vän hur andningen kändes och jag sa "Som att ha en alldelles för tajt korsett. Nu har jag ju aldrig nånsin haft en sådan, men som jag förestället mig att det känns när man ser "Borta med vinden"". Då kom jag på att den gamla klassikern har jag inte sett på 15 år, så det kunde ju vara ett tidsfördriv. 

Redan på lördagen när jag förstod vad det var jag drabbats av funderade jag på om jag skulle gå ut med det på facebook. Jag brukar dela med mig av det mesta där, eftersom jag har inställt att bara mina vänner kan se vad jag skriver. Men nu tvekade jag, av 2 anledningar. 1. Eftersom jag inte testats vet jag ju inte till 100% att det verkligen är Covid-19 (men vad skulle det annars vara?!) och 2. Skulle ryktet spridas i byn så mina barn skulle drabbas, typ som förr i världen blev ju barn mobbade om deras föräldrar hade de värse vidriga farsoter som härjade då. Skulle de bli byns pest-ungar? Jag bestämde mig ändå för att vara ärlig. Och genast blev det en diskussion om huruvida mina barn borde gå i skolan. Jag hänvisade till 1177 men kände mig ändå lite vilsen. I den bästa av världar skulle jag hålla dem hem utifallatt de skulle kunna vara smittbärare, men i det dåliga skick jag  var klarade jag nätt och jämnt av de ca 4 timmarna mellan de kom hem från fritids och att det var läggning. Hur i allsindar skulle jag klara att ha dem hemma dygnet runt?! Och ingen kunde ju komma och hjälpa till, så det skulle vara upp till mig. Men jag skickade ia ett mail till skolans rektor och beskrev min situation och vilka råd jag fått av 1177 och frågade om de delade den uppfattningen.

Jag fick ett snabbt svar att hon behövde undersöka närmare vad som gällde när det verkligen var corona i familjen. Jag fick nästa svar bara en halvtimme senare att efter samråd med skolsköterskan stod rekomendationerna fast: Är barnen symptomfria ska de vara i skolan! Jag var så lättad att jag nästan började gråta.

På eftermiddagen gjorde jag och barnen våfflor. Trots att de hjälpte till tog det all ork jag hade. Jag tvingade mig ändå ut till gusplanen med hundarna och barnen, både för deras men även min egen skull. Jag behövde komma ut ur huset! Så klat med nogrann uppsikt att ingen människa kom i närheten. Jag tog upp en pinne och kastade som hundarna apporterade. "Kan jag lämna den pinnen nu? Eller kan den bära smitta? Det är nog bäst jag tar hem den".

Dag 7, Torsdag: Vaknade feberfri igen, men vågade inte hoppas att det skulle fortsätta så och mycket riktigt, kl 11 hade jag, hör och häpna, 38.0! Spenderade dagen i soffan med att slösurfa, chatta med vänner och titta på Netflix. Men ingenting kunde riktigt fånga mitt intresse. Jag var rastlös men samtidigt orkeslös. Efter samrådan med en vän hade jag bestämt mig för att inte ta ipren, bara paracetamol, pga diskussioner kring att den anriinflammatoriska effekten av ipren skulle kunna gynna viruset. Jag tyckte inte att varken ipren eller alvedon hjälpt mot huvudvärken, men med bara paracetamol blev det ännu värre.

Redan under söndagen hade jag mailat hotellet jag bott på i Åre, förklarat situationen och vilket rum jag bodde i. Och bett så mycket om ursäkt. Först fick jag ett vänligt men kortfatat svar från receptionisten, senare fick jag ett lite längre  men lika trevligt mail från hotellföreståndaren, som skrev att jag inte behövde be om ursäkt, att detta var svåra tider för alla och att de nu desinfekterat mitt rum. Jag blev så rörd att jag nästan började gråta. Och jag är inte den som har nära till tårar i vanliga fall. Nu på torsdagen kom jag på att jag borde kontakta Ica Kvantum också. Nog måste de i dessa tider ha rutiner så att de spritar scanningsapparater och kortterminaler flera gånger om dagen, men ändå. Nog borde de kunna se vem som gjort avstämningen med mig så hon kunde förvarnas och vara extra uppmärksam på symptom, så kanske hon inte skulle göra samma dumma misstag som jag och tro att det bara var en oskyldig hosta om hon fick symptom. Jag hade nästan väntat mig någon form av uppläxning, typ "Har du inte hört FHM riktlinjer? ALLA med symptom ska hålla sig hemma! Men icke, igen fick jag ett så vänligt svar att jag blev gråtfärdig. Han som svarade srev att de skulle kolla upp det internt men att jag inte hade något att be om ursäkt för, att det är oundvikligt att folk med milda symptom kommer till affären. Jag kände mig lite som när jag var högravid eller nyförlöst, med alla känslor på utsidan. "Men jisses, får man personlighetsförändring också av det jävla Coronaviruset?!"

Jag tvingade mig själv in i duschen, som jag inte besökt på en hel vecka!! Det har nog inte hänt tidigare i mitt vuxna liv att jag inte duschat på en hek vecka, men det kändes som att bestiga Everest att ta mig in i duschen. Jag bytte till nya myskläder och slände den gamla uppsättningen i tvättmaskinen. Jag tog till och med på deo. Men det hjälpte inte. Jag kände mig lika ofräsch för det!

När jag hämtade Lilla på fritids sa hon i bilen att hon ville ha glass.

"Men jag får inte gå in i affären, det vet du ju!

Men jag kan handla!

"Nej inte idag"

"Men jag vill!!" vrålade hon. Och jag gjorde precis det man inte ska göra som föälder, jag gav mig, gjorde en u-sväng och åkte mot affären. Att låta sitt barn skrika sig till det hen vill är väl så opedagoiskt det kan bli. Men jag orkade inte. Jag bara gav upp. Jag gav LIlla en 100-lapp (som jag noga torkade av med spritservett och sen inte rörde). Hon skuttade glatt iväg och kom tillbaka efter några minuter. Lite stolt var jag ändå, inte över mig själv och min bristande föräldraförmåga men över att min 7-åring klarade att gå in i affärn och handla själv! Själv satt jag kvar i bilen med upprullade rutor, det kändes som att jag borde skämmas över att ens vara på parkeringen instängd i min bil. 

Vi åkte hem och jag fixade middag, stekte nuggets och värmde på ris. Sedan åt vi våra glassar, tog ut hundarna och slappade i soffan resten av kvällen.

Nu orkar jag inte mer idag,