ofredad.blogg.se

När vi 5 minuter efter ankomst till Val D'Isere fick reda på att på att alla franska skidorter stängde ner med omedelbar verkan var reaktionen egen personlig besvikelse (och förvåning, just det scenariot hade jag inte föreställt mig). Det var inte förrän söndag morgon kl 09 när vi steg in på Geneves flygplats igen jag fattade vilken enorm påverkan det beslutet hade. Samma flygplats som kvällen innan varit ganska lugn var nu totalt överbefolkad, det fanns skyltar uppsatta med texten "All flights are full" och jag hörde folk brevid mig prata om vänner som inte visste hur de skulle kunna ta sig hemma. Och bland det första jag tänkte var "Det här är ju uselt ur smittskyddssynpunkt, att så många människor trängs ihop på samma plats samtidigt, och inomhus! Några här lär ju garanterat vara smittade. Jag kommer bli smittad". Jag hittade dock ett utomhusfik där jag satt så länge jag vågade, men sen var jag ju tvungen att gå igenom säkerhetskontrollen till gaten. Och där var det massor av folk. Men jag såg inte en enda person hosta/nysa/snora, vilket verkligen är anmärkningsvärt, så brukar det inte vara på väg hem från en skidresa. Så då började jag ändå tro att det kanske skulle gå vägen.

 

Sen åkte jag till Åre och hade min sovvagnskupe för mig själv = ingen smittrisk. Åkte skidor och gick på en väldigt glest befolkad after ski (det var nog 2 meter mellan mig och den som satt närmst). Och samma sak där, jag såg INGEN hosta/nysa/snora på hela Åre-turen. Däremot tänkte jag på att frukostbuffen var ett riskmoment, men den var ju så fantastisk och något vettigt alternativ hade jag ju inte. På torsdagen åkte jag skidor in i det sista, i jättebra form. På tåget påväg hem började det klia lite i luftrören, men jag trodde att det bara berodde på irritation av kall fjälluft, så som det kan bli när man vinteridrottar. Mot slutet av tågturen började jag få lite rethosta som till fredagen tilltog. Med rådande direktiv jobbade jag därför hemifrån på fredagen, fortfarande övertygad om att det bara var en högst tillfällig irritation. På fredag kväll satte jag mig i bilen för att åka och hämta hem mina hundar som varit hos mina föräldrar. Planen hade varit att vi skulle ses och äta middag, men jag meddelande att vi för säkerhets skull fick avstå det pga min hosta. I bilen började jag bli allt sämre, började känna ett tryck över bröstet, att det var tungt att andas och att jag började få huvudvärk.

 

När jag vaknade på lördag morgon hade jag även fått feber. Och då kapiulerade jag för insikten: jag är nog smittad. Pga trycket över bröstkorgen ringde jag 1177. Jag hade jättedåligt samvete att jag ringde och tog upp deras viktiga tid när man hört vilken enorm belastning de har just nu, och var beredd att bli rejält avspisad. Men jag fick prata med en jättetrevlig sjuksköterska. Jag började med att säga att jag trodde att jag fått Covid-19 och jag tycket (kanske inbillade mig) att hon lät lite skeptisk och första frågan blev om jag variit i ett högriskområde.

- Njae, jag har varit i franska alperna.

- Ok, jaha. Vad har du för symptom?

Jag rabblade upp listan som det vid det här laget blivit.

- Ja  det låter sannolikt att det är Covid-19. Det kan ju även vara valig influensa, men eftersom du inte är riskgrupp så kommer du inte att testas. Och rekomendationerna är de samma. Vila, dricka mycket, ta värktabletter. Och viktigast av allt, du får INTE gå till arbetet förrän du har 2 symptomfria dagar hemma.

Jag berättade att jag tyckte huvudvärken var vedervärdig och att varken ipren eller alvedon bet på den.

- Har du druckit ordentligt?

- Öh. näe det har jag ju faktiskt inte, sa jag och kände mig helt idiotisk, Jag som har en utbildning inom medicin, hur har jag kunnat missa en sådan basal sak? Hur många gånger har jag inte själv påpekat vikten av att dricka till sjuka personer?! Och här var jag, med både feber och diarre och hade glömt det själv! Sjuksköterskan ville ändå inte riktigt släppa mig utan bestämde att hon skulle ringa tllbaka efter några timmar och se om det blivit lite bättre med huvudvärken. Jag förstod på hennes frågor att hon ville försäkra sig om att dte inte var någon om diferentialdiagnoserna hjärnhinneinflammation eller hjärnblödniing. Vilket jag var helt övertygad om att det inte var. Jag har en vän som troligen också har Covid-19 och hon berättar också om en vidrig huvudvärk. Så lite underligt att hon tyckte att huvudvärken inte riktigt stämde in i Covid-19 bilden.

- Vilka har du i familjen? frågade hon.

- Jag och två barn. 

- Så länge de inte har symptom ska de gå i skolan. Men om de får symptom ska du såklart hålla dem hemma.

- Just nu är de hos sin pappa.

- Jaha. Ja det vore ju bra om de kan stanna där tills du är frisk igen! sa sjuksköterskan som om tte vore det enklast i världen.

- Mmmm, sa jag.

 

När vi lagt på drack jag genast flera glas med olika dryck (resorb, apelsinjouice, cola, vatten och öhum kaffe också). Och mailade T och frågade om han kunde ha kvar barnen till måndag istället för att minska risken att de skulle smittas  Jag påpekade också att risken fanns att de i så fall skulle smitta honom sen. Planen var annars att de skulle komma till mig vid lunch på lördagen. Vad tror ni jag fick för svar? "Ja absolut, det är ju för barnens bästa. Och för samhällets bästa dessutom!" Näe inte riktigt. svaret blev:

"De kan vara här tills lunch på söndag så har jag gått halvvägs". I ett annat mail skrev han

 

Vilket j-la svin! Han skiter fullständigt i om barnen blir smittade! OK, Covid-19 verkar ju faktiskt aldrig bli alvarligt för barn, men ändå! Hur kan man välja att utsätta sina barn för det?! Och barnens farmor som är äldre och hjärtsjuk, om barnen blir smittade, och smittar honom så kan ju inte farmor komma och hjälpa honom på länge. Men nej det är det ju inte värt för att ge mig lite vila... Och att jag så sent som för ca 3 veckor sen tog barnen tidigare för att HAN hade feber, nej det är glömt såklart!

 

Jag har ännu inte uppdaterat mitt jobb om utvecklingen. Jag känner mig en liten smula dum. De tyckte ju inte jag skulle åka. Men jag följde ju UDs direktiv! Att de skulle ändra till att avråda från alla utlandsresor när jag satt på flyget kunde jag ju inte veta. Eller att folkhälsoinstitutet skulle avråda från inrikesresor när jag redan befann mig i Åre. Och på sociala medier ser jag att bekanta fortfarande tänker genomföra inrikesresor, så jag är inte ensam... Och det är så himla lätt att säga "Stanna hemma!" Men i fallet med min Val D'Isere resa (och många andras resor), fick jag inga pengar tillbaka så länge inte UD avrådde. Det gällde alltså 15 000 kronor, en klart ansenlig summa för en ensamstående förälder. (Nu får jag tillbaka dem eftersom Frankrike stängde ner.)

Och Skistar ger inte pengar tillbaka  på inrikes skidresor om man inte bokat deras avbeställningsskydd. Det finns säkert familjer där ute som sparat hela året för att kunna åka iväg på den här härliga familjeaktiviteten. Kanske i flera år. Då tar det emot att bara "stanna hemma".

 

Just nu mår jag så pass bra igen att jag börjar undra om jag kanske överdrivet, det kanske inte är Covid-19? Fast just ja, det är ju just det som är grejen, att medan vissa dör drabbas andra väldigt milt. Och för första gången på hela dagen är huvudvärken nästan borta, troligtvis därför att jag hittade två Citodon Forte suppar jag hade kvar sen jag fick hjärnhinneinflammation. Har nog aldrig blivit så glad över ett smärtstillande läkemedel! Nu hoppas jag bara att det ger sig snart, annars kommer min rastlösa själ bli galen!