ofredad.blogg.se

Förra helgen var et årets roligaste paddlingsutfykt som jag inte missat på de 5 år jag hållit på med forspaddling. Nu hade de skiftat vecka så jag hade barnen men i god tid innan hade jag ordnat barnvakt så jag skulle kunna åka upp över dagen på lördagen. För var dag som gick av förra veckan som gick blev mina tvivel allt starkare, skulle jag kunna åka? På torsdagen hade jag en allvarlig överläggning med mig själv och kom fram till att jag inte kunde åka. Min kropp var helt enkelt inte redo för en sådan utmaning. Och jag deppade ihop totalt. Och då menar jag totalt. Efter att i nästan 7 månader ha fått ställa in mina planer pga viruset är jag så less på det. Jag vill ha mitt liv tillbaka! Så därför, av ren tjurskallighet ändrade jag mig på fredagen och bestämde mig för att åka. När jag diskuterade med en nära vän sa hon

"Om du blir sängliggande i 2 veckor, är det värt det då?"

"Det handlar inte om två veckor, utan kanske två dagar" svarade jag självsäkert, mitt uttalande byggde på de senaste bakslag jag fått, som bara varat en dag eller två. Men tji fick jag kan man säga...

Så jag åkte! Och jag hade en helt fantastisk dag! Troligtvis den bästa dagen sen 19 mars faktiskt. Fint väder, trevligt sällskap, högt vatten och UNDERBAR paddling. Och både kropp och psyke höll över all förväntan! Jag var supernoga med att tillföra vatten och kolhydrater hela tiden. Jag orkade vara kvar hela dagen, men jisses vad trött jag var när jag körde hem. Och då kom hostan. Men det bekom mig inte det minsta, jag var lycklig efter min helt underbara (och friska och normala) dag.

Precis som jag väntat mig var söndagen inge rolig alls, huvudvärk, illamående, svettningar, skenande puls. Kort sagt, som att vara dunderbakis, fast jag inte druckit en droppe alkohol och varit noga med vätskebalansen. Men detta var kalkylerat och därför helt ok.

Det som inte var kalkylerat var att måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag blev likadant fast med tillägget feber. Fy fan, det finns inga ord för hur less jag är på detta!! Här är man ute i friska luften och motionerar och får en veckas straffläge i sängen! Och jag är ju inte den som kan njuta av en vecka i soffan, utan jag kraschade totalt psykiskt. Kommer det vara så här resten av mitt liv? Varför?! Vad är det min kropp inte fattar som andra personers immunförsvar kan göra på 1-2 veckor?! Varför blir inte jag fri från Covid? Allt som varit med förlusten av mina föräldrar känner jag att jag kan hantera så länge min egen fysik är ok, men när det OCKSÅ fallerar, då blir det bara för mycket...

Så idag söndag, kände jag äntligen lite energi återvända! Nu sitter jag visserligen här och svetten rinner om mig trots att jag sitter still i soffan och det är 19 grader i rummet. Men vågar jag hoppas att bakslaget släppt taget? För den här gången...