Hoppet är det sista som överger människan
Ända sedan min pappa dog har jag varit helt chockad över min starkla känsla av sorg och förlust. Hur kan man sakna någon som stod för så mycket kaos och ångest? Visst visst, han var min pappa och allt det där, men jag har själv känt att det inte är den verkliga förklaringen. Och det jag alltid trott jag skulle känna den dag han lämnade oss, frid och någon typ av lättnad, har helt lyst med sin frånvaro. Bottenlös sorg och saknad, blandat med en gnutta ilska, har präglat mina senaste 3 veckor. Inte ilska på honom, utan ilska på mig själv. "Han är inte värd mina tårar, jag grät oceaner över honom medan han levde, det räcker. Skärp dig nu och räta på ryggen!" har jag tänkt, och förbannat mina egna känslor. Till ingen nytta såklart, känslor är det dem är, och det hjälper inte att tycka att man borde känna annorlunda. Som jag skrev i ett tidigare inlägg, till och med tanken på att jag aldrig mer kommer behöva räkna hans glas fyllde mig med sorg.
I lördags kväll när jag var hemma hos en väninna och drack vin och badade badtunna förstod jag plötsligt vad sorgen är, vad den står för. När jag uttalade orden "Nu är det för sent.Han kommer aldrig kunna be om förlåtelse. Eller ens att bara bekräfta att det han utsatt oss för varit ansträngande."
Sorgen jag känner är över att nu är allt hopp ute. Det blev aldrig bättre. Han bad aldrig om ursäkt. Han gav ingen förklaring. Allt det jag i 39 år så innerlihgt hoppats på kommer aldrig hända. Och plötsligt blir min sorg så mycklet mer begriplig för mig själv. I filmer när folk dör i sjukdomar så har de ofta ett ärligt och öppet samtal på dödsbädden där allt outrett klaras upp. Så blev det inte. Ingenting klarades upp. Han lämnade efter sig samma kaos han skapade i livet. Det förklarar också smärtan av att veta att jag aldrig mer kommer räkna hans glas. För det blev aldrig en annan verklighet, en där jag inte BEHÖVDE räkna hans glas, en där det inte fanns några glas att räkna. Lite ironiskt att hans sista ord i livet till mig blev "E, kan du ge mig en snaps?"
Måste säga att jag känner mig en aning korkad. Efter 39 år av samma visa om och om igen, ständigt på repeat, så trodde jag att jag slutit fred med verkligheten, och slutat hoppas på att en annan melodi skulle dyka upp. Det trodde jag att ACA hade hjälpt mig med. Men tydligen inte. Det stämmer verkligen som ordspråket säger : hoppet är det sista som överger människan. Men nu finns inget hopp kvar, och förlusten av det hoppet gör ont. Troligtvis lika ont som att mista någon som står en nära.
