Så mycket dysfunktion
Ibland är det lätt att snubbla in i förnekelsen igen, att så illa var det väl ändå inte. Men sen finns det en del minnen, där det blir så konkret, och så tydligt, hur dysfunktionellt det var. Ett sådant minne är från en båtutflykt till Stora Barriärrevet när jag var 10 år. Det skulle anordnas en snorklingsutflykt, ledd av en instruktör, och jag ville följa med. Min pappa sa nej, min mamma vågade inte yttra sig men för en enda gångs skull stod jag på mig, jag ville så himla gärna med på snorklingsutflykten! Jag tävlingssimmade, så jag var en duktig simmare för att vara 10 år, och dessutom skulle jag ha flytväst. Och utflykten var som sagt ledd av en instruktör. Jag hade såklart varit helt chanslös i diskussionen om inte instruktören uppmärksammat oss och lagt sig i samtalet och personligen lovat min pappa att han mer eller mindre skulle hålla mig i handen under hela utflykten. Min pappa gav med sig, inte för min skull, men för att han inte ville verka dum inför instruktören. Vi kastade oss i vattnet och ca 1 timme senare klev jag upp på båten igen, helt lyrisk av alla underbara saker jag fått se! Hög på både glädje och adrenalin gick jag fram till min mamma och sa "Där ser du! Det gick ju jättebra!" Jag var inte alls förberedd på hennes svar: "Det är lätt för dig att säga! Det är inte du som behövt lugna en halvt hysterisk R i 60 minuter! Han har vankat av och an på däck och inte släppt gruppen med blicken på hela tiden!"
Och jag minns min egen reaktion så tydligt: ren och skär förvåning. Varför i all sin dar betedde han sig så? Han brydde sig ju inte om mig, så det gjorde ju honom detsamma om jag drunknade! Vilket ologiskt beteende!
I vuxen ålder har jag fattat att det där var ett sätt för honom att uttrycka att jag visst var viktig, väldigt viktig till och med, för honom. Men för 10-åriga E var det helt uppenbart att han inte hyste några som helst varma känslor för henne. Och varför oroa sig för någon man inte bryr sig om?
Det gör så ont att minnas den där scenen från båten, inte för att det gjorde ont just då. Att han inte tyckte om mig var ett lika självklart faktum som att jorden var rund, men nu i efterhand gör det ont. För det är en liten glimt av den relation vi hade kunnat ha, om han bara kunnat visa sina känslor!
Eller alla gånger han tittade på mig och irriterat fnyste att han minsann aldrig velat ha någon dotter, utan bara söner. Eller när jag var riktigt liten, 5-6 år och gång på gång hörde honom upprepa sitt mantra "Barn ska synas men inte höras!" Eller en annan av hans favoriter "Sitt stilla i ett hörn och le!" Och jag var ganska dålig på att följa de två uppmaningarna, jag var ett livligt barn, som de flesta barn är, vilket gjorde att jag tidigt vann hans ogillande. Ogillande blickar, hot om stryk och ibland handling därefter också. Det var nog ungefär i den åldern jag förstod att jag aldrig skulle kunna leva upp till hans förväntningar, jag skulle alltid vara en besvikelse. Inom ACA finns ett uttryck "Barn som blir slagna av sina föräldrar börjar inte hata sina föräldrar. De börjar hata sig själva". Så sant!
Jag började låtsas att jag struntade i vad han tyckte, eftersom jag ändå aldrig var bra nog. Men innerst inne fanns alltid den där lilla flickan kvar, som inte ville något hellre än att få känna sin pappas uppskattning. När jag som 18-åring kom hem med klassens bästa avgångsbetyg gav jag dem till mamma. Hon var så stolt så hon var sprickfärdig och räckte över dem till min pappa. Han tittade på dem, föga imponerad. Sen sa han "Ja hon är ju min dotter, så något annat hade jag inte väntat mig. Förresten, varför hade du bara näst högsta betyg i Matte E?!" Att jag hade högsta betyg i matte A,B;C och D räknades inte, men ett VG i matte E var oförlåtligt.
Och nu är det för sent, jag fick aldrig den där uppskattningen, inget ömhetsbevis. Han sa till min bror att han tyckte mitt tal på mammas begravning var fint. Men han sa det inte till mig.
Det fanns en sak jag avskydde änu mer än hans aggresiva utbrott när han var full, och det var stadiet strax innan, när han plötsligt skulle visa mig just den där ömheten. Han kunde komma fram och klappa mig över huvudet eller på kinden. Och som jag hatade det! Eftersom han aldrig någonsin gjorde så när han var nykter var det ju inte han själv, det var alkoholen som handlade. Och kunde jag inte få hans uppskattning när han var nykter, ville jag inte ha den när han var full heller. Särskilt inte eftersom jag visste att det alltid var kortvarigt, nästa fas var som sagt ilska istället. Jag kände mig äcklad och ville säga ifrån, men vågade aldrig. Det barn får lära sig idag "Stopp min kropp!" existerade inte, ville han klappa mig på kinden hade jag ingen rätt att rygga undan. Idag förstår jag (gissar jag) att de där plötsliga ömhetsgesterna i själva verket var av äkta känslor, men som han inte klarade att utrycka utan alkohol.
Och ändå, trots allt detta, så saknar jag honom! Som en väldigt intelligent vän sa "Han må ha varit en dålig pappa. Men han var din pappa. och den enda pappa du hade".
Han var min pappa med alla sina brister och sin djupa beroendesjukdom. Och jag saknar honom!
