ofredad.blogg.se

Jag är ett skolboksexempel av ett barn uppvuxet i en dysfunktionell familj präglad av alkoholmissbruk. Trots att mitt enda mål i livet var att inte gifta mig med en man som påminde om min pappa, var det precis vad jag gjorde. Psykisk misshandel, hot och utpressning blandades med gömda spritflaskor, rattfylleri och lögner i mitt eget äktenskap. Hösten 2013, efter att min make sagt att han skulle döda mig, bestämde jag mig slutligen för att lämna honom. Jag trodde att skilsmässan var min nyckel till frihet, men jag har insett att kampen är betydligt längre än så…

Föräldralös

Publicerad 2020-09-18 18:35:31 i Allmänt,

Det finns visst inga gränser för hur bittert livet kan vara. Den  juni hittades min mamma död på soffan i mina föräldrars lägenhet. Dödsorsak lunginflammation orsakad av Covid-19. Min pappa fördes i ilfart till sjukhus och vårdades på en covidavdelning i ca 2 veckor. Det finns så mycket att skriva om allt som hänt, alla känslor allt kaos. Det tog alla mina 4 semesterveckor att komma på fötter igen, att vakna ur overklighetskänslorna och att inse att jag numer bara hade en förälder i livet. Och dte var inte den förälder alla tagit för givet skulle bli äldst.
 
En av mina första reaktioner den 16 juni när jag fick rapporterat vad som mött grannarna som gått in i mina föräldrars lägenhet var blint raseri. En brinnande het ilska mot min pappa. Varför i helvete hade han inte larmat ambulans? Hade han avsiktligt låtit min mamma ligga på soffan och dö?! Men lika snabbt som ilskan exploderat försvann den, när jag insåg att detta var min pappas absolut värsta mardröm, att vara den som blev själv kvar. Och jag visste, att om det funnits något, vad som helst, han skulle kunna gjort för att rädda min mamma så hade han gjort det. Min pappa var så förvirrad och medtagen när han kom in till akuten att läkarna valde att inte berätta om min mammas bortgång förrän följande dag. Han blev helt chockad, det var uppenbart att han inte haft en aning.
 
Det var fortfarande svårt för mig att ta in hur svårt sjuk min pappa också var, tills jag den 18 juni besökte honom på sjukhuset. Herregud vad han såg ut! Han hade åldrats 20 år sen jag sist såg honom i mars. Och han kunde inte ens prata, bara stöna fram ljud man fick gissa om det skulle föreställa "ja" eller "nej".
 
Exakt vad som hände 14-16 juni kommer vi aldrig att få veta. Hur kunde min mamma inte märka hur dålig hon var, att hon behövde ambulans?! Jag har ju läst om tyst hypoxi, men ändå...
 
Min pappa repade sig med en oväntad kraft, mellan varje besök gjorde han enorma framsteg, från att ha kateter, till att använda bäcken till att få hjälp i rullstol till toaletten till att med rullator själv kunna gå till toan. Han var som en helt ny människa, helt nedbruten av sorg. Men även ödmjuk, tacksam för hjälp och närvarande på ett sätt jag valdrig upplevt tidigare. När vi tog med honom till hanns älskade sommarstuga kämpade han sig fram i den svåra terrängen med sin rullator. Och han grät floder, både på begravningen och på gravsättningen. Och flera gånger däremellan när min mamma kom på tal. Som han måste ha älskat henne! Och ändå behandlade han henne så illa i alla år...
 
Förra helgen var jag, mina barn, mina syskon och vår pappa i sommarstugan. På lördag kväll var allt som vanligt, han gick och lade sig som vanligt vid 8, vilket han gjort ända sen min mammas bortgång. Antagligen var kvällarna värst, tomheten efter min mamma som störst. Vid tio på kvällen ringde han min bror och bad honom komma ner till huset där min pappa sov med något att dricka. När min bror kom dit med en cola light sa pappa att han kände sig förvirrad, men min bror tyckte han betedde sig och pratade som vanligt.
 
Söndag morgon var dte soligt och fint så vi satte oss utomhus och drack morgonkaffe. När klockan blev 10 och in pappa inte kommit upp började vi undra var han blev av. Min bror gick och knackade på, men kom tillbaka och sa att han inte fått något svar och därför behövde en skruvmejsel för att skruva ner låset. Jag följde med min bror ner igen utifall att det hänt något, fortfarande övertygad om att pappa bara sov ovanligt hårt. Det gick inte att skruva bort låset så jag frågade min bror om jag skulle försöka sparka in den nästan 100 år gamla rangliga trädörren
- Ja, men akta så du inte skadar dig, sa min bror. Jag tog i så mycket jag vågade sparkade och det blev en öronbedövande duns men dörren gav sig inte. Då ungefär började en del av mig inse att något inte stämde, ingen skulle kunna sovit genom en sådan duns. Min bror hämtade en kofot och jag lyckades bända upp dörren. MIn far låg på sängen, ena benet hade glidit av sängen, armarna kosade över bröstet, ögonen slutna. Men ändå var det tdligt att allt liv redan flytt från honom. Min bror kände på honom och meddelade att han var död. Jag var ändå tvungen att gå in och känna själv. Och trots att kylan talade sitt tydliga språk var jag tvungen att testa om jag kunde böja ut hans arm, men nej den var låst. Vi larmade 112 som genast skickade en ambulans. Eftersom stugan ligger väldigt ensligt gick vi ut på vägen för att möta ambulansen. När vi stod där sa min bror plötsligt att han måste gå och kolla igen så inte pappa andades. Och trots att jag visste svaret, hade jag själv samma impuls så jag sa åt honom att göra det. Han kom tllbaka och skakade bara på huvudet.
 
Det är helt ofattbart, men nu ska vi alltså gå igenom hela den vidriga cirkusen med begravning, gravsättning och bouppteckning igen. Fy Fan. Livet är inte lätt. För lite drygt 3 månader sen hade jag två föräldrar. Nu har jag ingen. Jag hänger liksom inte med, vad hände, hur blev det så här?

Kommentarer

Postat av: Amanda

Publicerad 2020-09-20 19:22:54

Jag beklagar sorgen.

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela