ofredad.blogg.se

Jag kan ha stunder emellanåt när allt känns helt ok, till och med bra, trots allt som hänt, trots att jag förlorat båda mina föräldrar på 3 månader. Som en stund på jobbet igår när jag skrattade med mina kollegor åt en absurd situation vi plötsligt hamnat i. Men sen finns raka motsatsen också. När en spontan tanke dyker upp och utlöser en helt oväntad och oftast lika ovälkommen känslostorm. Exakt så var det imorse påväg till jobbet i bilen. Jag har ingen aning om varifrån tanken kom, men plötsligt var den bara där, som en helt ny insikt "Jag kommer aldrig mer behöva maniskt hålla koll på hur många gånger han fyllt på sitt whiskeyglas". ett av de många medberoende tvångsbeteende jag utvecklade redan som barn. Och som orsakat mig mer ångest än vad som ryms i en hel världsrymd. Så då borde det väl innebära en lättnad att veta att jag aldrig mer skulle behöva kämpa mot den ångesten, klumpen i magen som ökad för varje påfyllning? Eller kanske ett sillsamt inre lugn iaf? Men nej den tanken fyllde mig med en omedelbar bottenlös sorg. Så fruktansvärt ironiskt, nu när jag äntligen slipper det jag avskydde under hela min uppväxt, och nu känns det som om jag skulle ge vad som helst för möjligheten att få uppleva det igen. att bara en gång till få se honom livs levande, oavsett hur många glas han druckit. Mitt förstånd förstår ingenting. Hela mitt inre är i fullständigt kaos.

 

När min mamma hittades död den 16 juni och min pappa fördes i ambulans till sjukhus var en av mina första reaktioner vansinnig illska mot min pappa. Hur kunde han ha missat att han måste larma ambulans till mamma?! Men när jag nån timme senare fick höra polisen rapport från platsen och de sa "OM din pappa klarar sig..." som jag insåg hur illa därhän han också var, så rann all ilska av mig. Och när jag dagen därpå såg honom i sjukhussängen, med syrgas kopplat till näsan, kraftigt förvirrad och helt sängbunden var det som om jag på en sekund förlät 39 års helvete. De följande veckorna var han helt förbytt, helt söndertrasad av sorg, hårt märkt av covids framfart och plötsligt för första gången i sitt liv bunden till rullator. Men också närvarande, tacksam för all hjälp han fick och ödmjuk på ett sätt han aldrig varit förr. Och nästan nykter. Det var som att upptäcka en ny person, en ny förälder. Men jag hann aldrig lära känna honom, för bara 3 månader senare rycktes han ifrån oss.

 

När man lever med en aktiv alkoholist är döden ett verkligt hot på ett sätt jag gissar att den inte är i en "vanlig" familj. Min farfar (även han alkoholist) dog när min pappa var 18 år, även det bidrog till känsla av att min pappa när som hest skulle kunna trilla av pinn. Men jag har väl aldrig varit så oförberedd på det som jag var just nu. Han hade precis besegrat covid, och drack mindre än nånsin tidigare under min livstid.Hur kunde livet rinna ut just då?!

 

Så många gånger under min barndom som jag bokstavligt talat önskat livet ur honom, och föreställt mig att om han bara försvann skulle vi andra kunna leva våra liv i lugn och ro. Leva liv som inte kretsade runt flaskor. Aldrig att jag anade att den dag det skulle ske skule jag fyllas av den sorg och saknad jag känner nu. Och frågan är vad jag känt om han också gått bort 16 juni, innan jag hunnit se den här "nya" sidan av honom? Hade förlusten då varit mycket mindre? Jag gissar att om ett år eller så kommer jag känna mig tacksam att jag fick se den här vackra sidan av honom, även om det bara blev 3 månader. Men just nu känns det bara onödigt. Bara rent igenom bittert. Skulle jag inte få mer än tre månader så kunde jag lika gärna varit utan. För fan vad ont det gör attt mista en förälder innan man hunnit lära känna honom...

 

Och samtidigt vill jag inte bara glömma hur det faktiskt var innan, hur illa det var. För om jag glömmer det så diskvalificerar jag mina egan känslor och alla de försvarmekanismer jag utvecklade. Jag menar om jag gjorde det trots att inget var fel så måste det ju varit fel på mig. 

 

Jag hoppas att jag någon gång landar någonstans i mitten, att han faktiskt var både och. Men där är jag inte än. Inte på långa vägar...