Jo jag saknar honom!
Om någon för 4 månader sen skulle sagt till mig "Du kommer ta din fars bortgång hårdare än din mammas" skulle jag trott att personen var spritt språngandes galen. Och ok, det kanske inte kan jämföras så rakt av, eftersom jag nu står med förlusten av båda medan jag i juni bara hade förlorat en förälder. Men efter mammas bortgång var det ändå så okomplicerat, sorg och saknad rakt igenom. Den ilska jag känt mot henne för att hon aldrig lämnade min pappa, eller att hon inte stod upp för oss barn mot honom, har jag lagt bakom mig och slutit fred med. Med min pappa är situationen en helt annan, det är nog en del av varenda existerande känsla: Ilska, sorg, besvikelse, saknad, bitterhet. Nej ok, det finns en känsla som jag hade förväntat mig som fullständigt lyser med sin frånvaro: lättnad.
För bara ca 1.5 år sen sa jag till psykiatrikern jag går till (som är väl insatt i medberoendeproblematik) "Vad enkelt allt skulle bli om han bara kunde dö, så vi andra kunde få gå vidare med våra liv!". Jag förstår att det låter helt obegripligt för någon som inte vuxit upp i skuggan av ett missbruk, hur man kan tänka så om sin egen förälder. Psykiatrikern svarade direkt "Men det löser ingenting! Du blir inte fri från ditt medberoende bara för att missbrukaren försvinner". Jag tyckte hon hade fel. Men det hade hon visst inte...
En sak jag lärt mig av någon av alla självhjälpsböcker jag läst är att känslor oftast förlorar i kraft om man kan beskriva dem i ord. Så jag försöker göra det, men det är inte lätt i den orkan som råder. De mer begripliga känslorna kan delas in i:
1. Bitterhet och sorg att jag bara fick 3 månader med min "nya" pappa, en nästan nykter och närvarande man.
2. Förvirring, hur kunde den ödmjuka mannen jag träffade i somras vara samma man som satte mig i skräck i 39 år?
3. Sorg över av att en förälder, hur dysfunktionell han än må vara, har förlorats.
De jag har svårare att förstå:
1. Den bottenlösa sorgen över hur illa det faktiskt var under min uppväxt. Det trodde jag också jag slutit fred med vid det här laget.
2. Det dåliga samvetet som gnager så fort jag minns hemskheter från min uppväxt. Som om jag ljuger om någon som inte kan försvara sig. Fast jag vet att det inte alls är lögn. Men det dåliga samvetet äter upp mig ändå.
Och alla tvära kasten där emellan. När vi röjde i mina föräldrars lägenhet grät jag över mannen med rullator som plötsligt inte fanns längre. Sen fick jag syn på ett foto taget på en kryssning när jag var 14 år, där det var fullständigt kaos. Min pappa var så full att han vinglade in i väggarna i hyttkorridoren, mamma grät och skrek åt honom, jag skämdes så jag ville dö. Sen när mina föräldrar somnat smög jag mig upp och söp mig själv asplakat med några av besättningsmännen. Och plötsligt ville jag skrika "Jag hatar dig din jävla skitstövel och jag tänker inte ens gå på din begravning!". Sekunden därpå gråter jag igen och vill göra allt jag kan för att han ska få den finast möjliga begravningen.
Min pappa var aldrig den som var ute på nattkrogar och söp sig full, hans favoritposition var i fåtöljen framför TVn med ett whiskyglas i högra handen och whiskyflaskan på bordet bredvid, så han slapp resa sig varje gång han behövde fylla på. När jag var ung brukade jag visualisera för mitt inre att jag gick fram till honom, tog den förbannade flaskan och drämde den med all min kraft i huvudet på honom. Nu när jag ser samma bild framför mig, på att han sitter där med sitt whiskyglas, så skulle jag göra vad som helst för att få se honom så igen, få se hon i livet, oavsett hur onykter han må vara. Hur är det möjligt?! Hur kan jag sakna det jag i så många år avskytt? Men jo, trots den ständigt närvarande alkoholen, ilskan och rädslan han spred omkring sig så kan mina allra starkaste känslor just nu sammanfattas med tre små ord: JAG SAKNAR HONOM!
