ofredad.blogg.se

Jag är fortfarande helt förvirrad, allt är kaos. Innan jag träffade min exman var jag sambo med en annan man, och hans ex hade pluggat till psykolog. På en lektion hade hon fpått lära sig att de med patienter kunde använda metaforen "Känner du att du bottnar i de känslorna, eller behöver någon kasta ut en livnoj till dig?". Vi tyckte alla 3 att det var den fånigaste metafor vi hört, och började retsamt använda den mot varandra. Om jag blev irriterad på att min sambo inte tagit undan disken efter sig kunde han fråga "Känner du att du bottnar i den känslan, eller ska jag kasta ut en livbój till dig?" Oftast slutade det med att vi båda började skratta.

 

Nu, ca 10 år senare, tror jag att jag faktiskt förstår liknelsen. Och nej jag bottnar inte alls, havet är en orkan och jag får kämpa för att hålla huvudet över ytan. Och det värsta är att de livbojar mina vänner försöker kasta ut klarar jag inte att ta tag i. Mitt förstånd kan se att det finns så mycket vackert och viktigt i mitt liv, 2 underbara barn, 2 underbara hundar, ett hem jag älskar, ett jättespännande jobb och sist men verkligen inte minst, flera helt fantastiska vänner! Och jag kan se att jag är så lyckligt lottad som har så många fantastiska människor omkring mig. Men jag känner det inte (annat än korta stunder). Det enda jag känner är sorg, mörker och förlust. Och en stark känsla av overklighet, att världen omkring mig plötslifr är upp och ner. Och jag är så överraskad av sorgen, jag som i alla år trott att jag skulle se hans död som en lättnad. Men det känner jag inte alls.

 

I helgen var jag och 2 andra familjer på husvagnssemester och vi hade så himla roligt! Jag hade trott att jag skulle sitta och gråta på kvällarna, men de enda tårar jag fällde iunder helgen var av skratt. Jag fick nästan dåligt samvete, hur kan man må så bra mindre än två veckor efter att man förlorat sin pappa? Men jag förstod ändå hur det hängde ihop, på campingen var jag i en avskärmad bubbla, där verkligheten utanför inte fanns. Jag behövd einte sörja någon förlust, för jag hade inte lidigt någon förlust. Och visst förstod ag att jag skulle återvända till verkligheten när vi åkte hem, ändå blev det en chock. Javisstja det var så här det är nu. Ena sekunden brista ut i gråt av sorg och saknad och nästa sekund vilja skrika "Jag hatar dig gubbjävel för att du förstörde mitt liv!" till att få otroligt dåligt samvete över föregående känsla. Och däremellan hinna undra, vem var han egentligen, min pappa, bakom alkoholen och abstinensen? Den jag fick se en skymt av de sista 3 månaderna, men inte fick chans att lära känna på riktigt.

 

Samtidigt är jag livrädd att fastna i att försköna hur det var. Faktum var, att hans sista ord i livet till mig var "E, kan du ge mig en snaps?". Och det var alltså under det jag kallar hans "nyktra" period...

 

Idag fick jag iaf äntligen höra vad obduktionen kommit fram till. Han dog av en kraftig hjärtinfarkt i bakre hjärtväggen. Och det var en stor lättnad, då det kändes betydligt "bättre" än alternativen som jag funderat på (överdos sömnmedel, skrumplever eller covid). Läkaren berättade att hans blodkärl vait väldigt väldigt dåliga, vilket ju är föga överrraskande med tanke på hur han levde. Sen är det ju så att covid ökar risken för tromboser, och det var alltså en trombos i kranskärlen som tog hans liv. Men det känns ändå lättare än att det var som i mammas fall, covidlungor. Jag är även lite stolt att jag lyckades pressa fram i telefonsamtalet med läkaren "Han drack ju ganska mycket, så står det något om hur hans lever var?" Ordet alkoholist kunde jag inte säga. Men jag gissar att hon kunde läsa in det ändå. Och det stod ingenting i rapporten om påverkad lever!! Efter ca 50 år med starksprit varje dag! Hoppas jag ärvt en lika motståndskraftig lever!

 

På fredag är hans begravning. Det blir tungt. Men ännu tyngre blir att röja i föräldrarnas lägenhet under helgen, för på måndag kommer fotograf från mäklaren och ska fota lägenheten.