Nej det är inte ok
Imorse hade jag tid hos en ny sjukgymnast jag inte träffat förut. Hon hade läst lite i min journal och började med att fråga:
"Hur är det?".
"Det är inte bra alls" svarade jag ärligt.
"Ok, men kan du känna någon glädje också eller är allt bara sorg och förlust just nu?"
"Nej nu är allt bara svart sorg"
"OK. Men känner du en typ av lugn i sorgen eller är det kaos?" frågade hon och jag verkligen kände att hon fiskade efter det vi vuxna barn är experter på; att påstå att det är ok fast det inte är det. Men jag stod på mig och svarade:
"Det är fullständigt kaos".
"Ok" svarade hon och verkade för en sekund inte veta hur hon skulle gå vidare när jag vägrat följa hennes manus. Själv kände jag mig nästan stolt att jag lyckats hålls mig till sanningen och inte fallit in i "vara-stark" fällan.
Så vårt möte började inte så bra, men sen blev det bättre. Under arbetsdagen ringde min husläkare från VC och på eftermiddagen hade jag tid hos den psykiatriker jag gått hos i ca 4 år. Jisses vården skulle bli sysslolös utan mig!! Om jag inte vore så söndertrasad skulle jag nog tycka det var pinsamt...
Mötet med psykiatrikerna blev som (nästan) alltid en väldigt positiv upplevelse. Jag blev ju för länge sen tipsad om henne just därför att hon är väl insatt i beroendeproblematik. För ca 3 år sen sa jag till henne "Kan inte min pappa bara gå och dö så vi andra kan få gå vidare med våra liv?!". Hon svarade "Det löser ingenting. Du blir inte fri från ditt medberoende för att han dör". Jag blev arg och tyckte inte hon förstod. Men faktum är att hon nog förstod bättre än jag. Nu sitter jag här med sorgen av en förlorad förälder, och känner ingen som helst lättnad att alkohoöisten är borta. Tvärtom, jag skulle så gärna, så innerligt gärna, vilja se honom sitta där med sitt wiskyglas i handen igen, vad som helst bara jag fick se honom levande igen. Hur gick den förvandlingen till, från att önska att han försvann till att önska att få honom tillbaka?! Jag förstår verkligen ingenting! Är det för att jag fick se en annan sida av honom dessa sista 3 månader? Eller hade det varit lika förvirrande att förlora honom i juni, för att det fanns en kärlek där som jag inte tillåtirt mig att känna? Eller är det tvärtom, att det egentligen inte finns någon kärlek alls, att jag fastnat i fällan att försköna och helgonförklara någon som avlidigt? Nej det sista tror jag inte, för även när jag minns några av de riktigt vidriga situationer han utsatte mig för så känner jag ändå en värme. Jag tror att under all räddsla, genans och ilska så fanns det ändå ett stråk av hopp och kärlek till den pappa jag hoppades han skulle vara. Och nu är det så otroligt definitivt. Den pappan blev han aldrig.
Jag kastas mellan känslan av total svart sorg, till ilska för allt han utsatte familjen för, til skam över ilskan att kunna vara så arg på någon som avlidigt, till skam över att sörja någon jag hela mitt liv trott att jag hatade...Kaos är ända ordet.
