Den där snöbollen
Så efter vårt urspårade möte på familjerätten kände jag mig helt dränerade. Det är alltid en väldig anspäning att tvingas vistas i hans närhet.
Vi hade gjort upp på förhand att jag skulle få gå före honom från mötet, men eftersom han blev så upprörd över hur jag kunnat veta att han sagt upp eftervården bara en vecka efter att han kom hem från så bad han att få gå tidigare. Efter att han gått tittade vi på filmen jag spelat in på tjejerna, där de i stort sett sa att de ville ha det som nu, att de bodde hos mig men träffade pappa ibland. Jag frågade dme om de ville ha en bestämd dag och tid eller om det skulle vara spontant eller en bestämd dag och tid.
- Nej spontant, INTE en bestämd dag och tid! sa de båda med eftertryck.
- Åh vad fina de är, sa Ettan.
- Ja visst är de?! sa jag stolt. Visst fattade jag att de säkert sa så om alla barn, men de ÄR verkligen fina. Och inte är det tack vare sin pappa iaf...
Jag gick därifrån, och kastade bara blickar över axeln ibland. Men jag trodde nog snarare han ville undvikamig än attackera mig just då. Men säker kan man aldrig vara gällande honom. Jag ringde samma vän på vägen hem som dit. Jag var orolig att detta skulle förstöra hela helgen, men en fördel med att ha småbarn är att man tvingas till nuet hela tiden, det går liksom inte att gå och älta orostankar när man har en vild tvååring att hålla uppsikt över.
Eftermiddagen förflöt och övergick till kväll. Jag fick minstingen att somna vid åtta, och därefter satte jag och Lilla (som inte längre är yngst i familjen alltså) oss framför TV och tittade på filmen Pretty Woman. Vi håller på att beta oss igenom en masssa klassiker, och det är så trevligt att honm nu är så stor att i kan uppskatta samma filmer. Stora, som ju är tonåring och med pojkvän sen över ett och är sällan hemma på fredags och lördagskvällar, så det har blivit min och Lillas mysaktivitet.
Vi kröp ner i soffan i varsin ände och slukades upp av Julia Roberts och Richard Geres tillvaro. Ungefär en timme in i filmen hörs plötsligt ett öronbedövande PANG i vår värld, och både jag och Lilla hoppade högt av skräck, och hon skrek rakt ut. Det tog några sekunder att orientera mig tillbaka till vår värld. Vad i allsin dar hade orsakat smällen?! Jag tittade upp på fönstret ovanför våra huvuden och såg en blöt oval fläck ungefär mitt på fönstret.
- Vad var det där?! sa jag med tillkämpat lugn.
- En snöboll, sa Lilla och pekade på fönstret.
Tidigare på dagen hade jag fäst ett skuggnät över häcken på baksidan av vår trädgård, åt det håll vardagsrummet ligger, och då hade jag förvånat noterat att det fanns en liten liten snöhög klvar just där. Hade jag inte sett dte hade jag nog inte trott på snöbollsteorin. Men ljudet stämde, om en stark fullvuxen man drämde i med allt han var värd, och den blöta fläcken stämde ju också. Och det fanns bara en person som kunde tycka det var en bra ide att kasta en snöboll på just vårt hus, just denna fredagskväll och med sådan kraft. Det var liksom ingen buskastning,
I samma sekund jag förstod vem det var sprang jag för att kolla att alla våra tre ytterdörrar var låsta, att hundarna var inomhus, och började oroligt spana genom fönster aåt alla håll. Men såg inget annat än mörker.
Några dagar senare när jag pratade med en kvinna som jobbar med våld i nära relation sa jag att det är svårt att förklara hur man kan bli så rädd för en snöboll.
- Men det är ju för att snöbollen står för så mycket mer. Den står för allt hot och våld han utsatt dig för tidigare.
Såå sant. Det blev så lätt att förstå när hon förklardae det så. Och självklart ar han medveten om precis just detta, självklart var det därför han promenerat tvärs över byn, bort till vår återvändsgata, en fredag kväll. Det var inte för att "kasta en snöboll". Det var för att påminna mig om att han har makten över min sinnesro. Och nu straffades jag för att jag inte betett mig som han velat på mötet tidigare på dagen.
Blandat med rädslan och oron kom ilskan. Han skulle INTE få förstöra vår helg. Kvällen hade han förstört, men nästa morgon hade jag fått tillräcklig distans för att komma ihåg att jag är säker (nåja, hyfsat säker) och kunde njuta av mina lediga dagar med barnen.
