Så mycket mer än en snöboll
Det har hänt alldeles för mycket för att jag ska kunna summera det här, men lite kortfattat har det varit en ny rättegång mot T, 3 brott varav ett mot mig (ofredande). Han dömdes på alla punkter. Men trots straffskalan egentligen säger att han skulle fått fängelse (upprepade fall av grovt rattfylleri) så undkom han med skyddstillsyn. Igen. Rent praktiskt hade det nog inte blivit så stor skillnad, då fängelset antagligen blivit fotboja hemma. Men känslomässigt hade det varit mycket bättre, ett litet bevis att han inte ostraffat kan göra precis vad han känner för, i detta fall köra bil aspackad. Men det här inlägget ska inte handla om rättegången, utan om den process han dragit igång där han vill ha samarbetssamtal på familjerätten.
Jag gick med på det, trots att jag tidigare sagt att jag vill att han varit nykter i minst 6 månader innan jag ser det som meningsfullt att ha samarbetssamtal. Eftersom han tog sig ett rejält återfall direkt efter att tvångsvården löpte ut i augusti så har han nu 3 månaders nykterhet.
Hur som helst hade vi i början av veckan varsitt individuellt samtal, och i fredags var det så dags för ett gemensamt samtal om hans eventuella umgänge med barnen. Ett samtal han så gärna ville ha att han inte kunde tänka sig att vänta till januari alltså, utan stämde mig i tingsrätten för att få till.
På väg dit var jag så nervös att det knöt sig i magen. Trots att socialsekreteraren varit väldigt tydlig med att detta var ett orienterande samtal, inte ett samtal där vi skulle fatta något beslut. Jag ringde en vän för att få lite stöd och lugnande ord. Bl.a. funderade vi kring om jag skulle säga något som provocerade honom att visa sitt sanna jag, men vi kom fram till att det skulle han nog göra tids nog iaf.
Haha så ironiskt, hade jag helt glömt vem jag hade att göra med? Jag behövde inte provocera det minsta, han exploderade ändå.
Jag hade arrangerat med socialsekreteraren (nedan kallad Ettan) att jag skulle "bli 5 min sen" helt enkelt för att slippa sitta i väntrummet med honom. Som den tidsperfektionist jag är klarade jag inte av att komma senare än 13.00, alltså exakt när mötet började. Jag gick in genom dörrarna och letade genom den gigantiska vänthallen med blicken, och jo då npog satt han där. Så jag tvärvände och gick ut igen, jag tror inte han sett mig. Efter 3 minuter gick jag sakta in igen och såg till min lättnad att han var borta, de hade alltså hämtat in honom.
Direkt jag och Ettan steg in i det lilla rummet där han redan satt med en till socialsekreterare (hon får heta Tvåan) kände jag den passiva aggressiviteten stråla ut från honom. Otrevligt, men bra på sätt och vis. Jag tycker det är svårare att hantera när han går all-in i rollen som den ansvarsfulla separerade pappan. Då blir jag the bad guy när jag vägrar spela med i det hyckleriet. Men nu var det inte den rollen han gått in i alltså.
- Ja vill du börja T och berätta lite utifrån din synvinkel? sa Ettan.
- Ne-ej jag tycker hon kan få börja, så kan jag kommentera det hon säger, svarade T med sitt mest överlägsna tonfall.
Hmm det ville jag absolut inte, jag visste ju knappt varför vi var där. Så skulle han få chans att hugga på allt jag sa, som ett korsförhör. Tack och lov var det ungefär vad Ettan sa också.
- Jag tänker att det är ju ändå du som lämnat in en stämningsansökan, så det blir det naturligt att vi låter dig börja, sa hon med en röst som inte godtog några undanflykter. Så skönt! Även om det var en liten sak i sig så visade det honom direkt att han kunde inte på egen hand regissera detta möte.
Han sa väl inte så mycket nytt, att han tycker han träffar sina barn, fra.a. den yngre, för lite. Det enda jag egentligen blev upprörd över var att han tyckte det var "jättejobbigt" att aldrig få svar angående barnan, om de t.ex skulle göra en utflykt och hälsa på farmor en viss dag så svarade jag inte. Jag stirrade förbluffat på honom. Av de ca 1000 mail jag fått av honom hitills i år har INGET handlat om utflykter med barnen. Men i sanningens namn skulle han ha skickat ett sådant mail skulle det ha drunknat i alla mail han skickar om vilken värdelös mamma jag är, att jag är egoistiskt eller han senaste favorit att jag begick mened i rättegången, vad straffet för det är osv osv. Så på det problemet finns det verkligen en quick fix, sluta skicka alla dessa mail med psykiskt våld och skicka bara konkretra saker om barnen. I så fall kan jag börja svara imorgon.
Sen fick jag berätta min sida, jag berättade att jag kvällen före spelat in en kort video med barnen där de fick berätta om hur de ville ha det. Direkt blev T irriterade.
- Den säger ju ingenting alls, klart de säger det hon vill höra när det är hon som filmat.
- Ja, men nu kanske barnen förväntar sig att vi ska se den, är det så? frågade ena kvinnan mot mig.
- Ja det gör de absolut.
- Ja men då kan vi kanske titta på den utan att tolka in för mycket. Går det bra T?
- Kanske det, sa han märkbart iriiterad. Men lite senare ändrade han sig och sa att han tänkte då inte kolla på nån film jag "fixat fram".
- Då kan vi ta det på slutet så tittar bara vi andra på den, sa Ettan. Och det var ju inte heller vad T tänkt sig, han ville inte att någon skulle se filmen. Men han förstod bättre än att tjafsa vidare om det.
Vi pratade lite fram och tillbaka, men efter ett tag kände jag att det verkligen fanns en elefant i samtalsrummet eftersom vi knappt berört hans missbruk. Så jag sa att jag såklart kände en stark oro för att hanm skulle fortsätta att hålla sig nykter. Särskilt som han sa upp den frivilliga eftervården han hade rätt till i 12 månader en vecka efter att han kom ut från tvångsvården.
_ Det är inte sant, sa han först med den där överlägsna attityden, men sen var det som att vända på en handske. Han fullkomligt exploderade och frågade hur jag kommit över sekretessbelagda uppgifter. Han stirrade på mig med den där blicken som skulle kunna döda en hel arme.
- HUR har du fått veta det?! Är det någon på socialtjänsten som sagt det? I så fall är det ju jätteallvarligt om de bryter sin sekretess!
Jag bokstavligt kröp ihop på min stol. Visst var jag rädd för honom, men ALDRIG att jag skulle uppge min källa (en släkting till honom), vem vet vad han skulle göra med hen då?!
- Heter hon Jeanette?! röt T. Jag tittade förvirrat på honom. Vilken Jeanette?
Ettan och tvåan försökte leda tillbaka samtalet till min oro, det verkade gå bra ett tag men sen återvände han till sin ilska och befallde mig att säga vart jag fått uppgiften ifrån.
- Jag behöver gå ut några minuter, sa han efter ett tag varpå Ettan genast reste sig och ledde ut honom, full av sympati vad det verkade. Ja stackjars stackars honom!
Rätt snabbt kom de in i rummet igen, men vi bestämde oss för att boka ett nytt möte, först ett möte med barnen sen med oss gemensamt. Ettan följde honom ut och jag och tåan satt kvar och väntade på att hon skulle komma tillbaka. Vi pratade om missbruket och hon sa både bra saker som att han uppenbarligen fortfarande är i förnekelse och dåliga saker som att det där med återfall är ju så vanligt, så vi måste ha en plan för vad vi gör om det händer när barnen är där, ha en plan B vad gör vi då. När jag satt där lät det vettigt, men senare när jag tänkte på det blev jag så arg. Så mycket trauma barnen fått utstå av sin pappa och hans drickande, om risken över huvud taget finns att han ska trilla dit igen ska de inte vara där. De ska INTE behöva se skiten igen, hamna mitt i och få sätta en escapeplan i verket. Då ska de bara inte vara där!
Nu orkar jag inte ens skriva om snöbollen, det får bli imorgon.
