Mirakel händer faktiskt!
2025-05-27 hände det! Vi hade vår första tingsrättsförhandling i vårdnadstvisten, kallad muntlig förberedelse. Den går i första hand ut på att se om parterna kan komma överens om en uppgörelse, “och det kommer ju inte hända” tänkte jag igår. Men jag hade fel.
Efter att i månader mailat tingsrätten om vilken vidrig person jag är, att jag ljuger i rättssalar och är polisanmäld för det ena med det tredje, att jag manipulerat våra barn och att han vägrade sitta i samma rättssal som mig, så var jag rädd att han skulle strunta i att dyka upp. Vilket skulle vara ett antiklimax eftersom svenskt rättsväsende i regel är för fega för att avkunna dom om ena parten inte är där. Jag kan ju tycka att har man blivit delgiven att man ska infinna sig till en rättslig förhandling och struntar i att dyka upp, utan att ha meddelat förhinder så borde det vara praxis att bifalla den andres yrkande. Men åh nej, oftast sätts bara ett nytt datum några månader längre fram, och den föräldern som dykt upp och velat ha förhandlingen får fortsätta leva i limbo.
Så därför blev jag för första gången på många år glad av att se honom när vi steg in i rättssalen. Och precis som han skrivit i mail hade han inget ombud med sig. Även om min advokat sagt att hon hoppades att han skulle ha ett ombud så tyckte jag det var bra att han inte hade det. Jag var övertygad om att han inte skulle kunna orientera sig i juridikens minst sagt snåriga värld särskilt bra på egen hand.
Domaren började med att fråga T om hans yrkanden, och han sa att han ville få ordning på umgänget, och att han ville diskutera underhållsstödet han betalade.
- Ja, fast det är inte inkluderat i det vi ska prata om här idag, sa domaren och till min förvåning gav han sig direkt på den punkten.
Man kan ju tycka att det är ganska självklart att man accepterar vad en domare säger i en rättssal. Men ingenting är självklart med T.
- Och vårdnaden? Du yrkar också på ensam vårdnad?
- Nej, nej det gör jag inte.
- Nehej, du yrkar alltså på gemensam vårdnad?
- Ne-ej det gör jag inte. E kan få vårdnaden.
Jag stirrade förbluffat på honom. Hade jag hört fel? Fast det var klart, jag kunde ju ändå inte acceptera det om hans motkrav var att umgänget skulle tidsbestämmas. Av den enkla anledningen att barnen inte ville det. Och självklart skulle det vara hans krav. Varför skulle han annars ge mig vårdnaden?
- Så du medger att E får ensam vårdnad?
- Ja.
- Men vad har du för yrkande om umgänget?
- Ja idag är det ju obefintligt. Jag har inte träffat vår yngsta dotter på säkert en månad.
- Men vad har du för yrkande gällande vårdnaden? Några speciella tider?
- Nej, egentligen inte.
Domaren vände sig till mitt ombud och frågad vad vår inställning var, och hon svarade att jag yrkade på ensam vårdnad och att umgänget skulle fortsätta som det var idag, oreglerat och efter barnens önskemål. Att det inte var aktuellt att sätta fasta umgängestider då barnen nu är så stora och att de uttryckligen sagt att de inte ville det.
Till min stora förvåning nickade T när hon sa att det inte var aktuellt med att sätta fasta tider för umgänget.
Domaren sa att det tycktes föreligga goda förhoppningar om att nå en överenskommelse och bad att få prata med oss enskilt, först med T. Jag och ,mina advokat gick ut ur rättsalen, och när vi kommit ut sa advokaten lågmält:
- Vad var det som just hände?! Det här var ju en verklig överraskning!
- Ja, aldrig i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig att han skulle gå med på att avsäga sig vårdnaden! Och visst, han kan ju fortfarande dra sig ur.
Efter bara 3-4 minuter kom T ut och vi gick in i salen. Vi upprepade samma sak som innan och domaren förkunnade att T hade accepterat det. Så han kallades in och domaren avkunnade dom som skulle börja gälle direkt.
Jag är nog fortfarande i chock, huuuuur gick detta till? Och varför? I så många andra situationer där han borde ha gett sig för att det fanns massor med bevisning emot honom, så har han ändå vidhållit sin ståndpunkt och vägrat vika sig en tum. Och nu fick jag precis vad jag ville?? Utan hållhake? Kanske var det just den oron, att det fanns en hållhake jag inte upptäckt än, som gjorde att jag inte kände mig överlycklig när vi lämnade domstolen. Jag kände mig mest förvirrad.
Jag och in advokat tog adjö i en korsning, och jag var noga att påpeka att jag trodde vi skulle höras mer framöver. Att han säkert antingen kommer överklaga eller lämna in en ny stämningsansökan.
När Stora kom hem samma eftermiddag var det första hon sa:
- Så du vann ensam vårdnad?
- Ja, eller ja han gick med på det! Men hur vet du det?
- Han skickade ett sms till mig 13.20 där det stod ”Nu har ni ingen pappa längre”.
Skulle jag skratta eller gråta? Jag kände att jag iaf andades ut en aning, han var fortfarande sig själv. Och kanske var detta hans vinst, att få spela martyr?
